ankis blogg - reclaim the heart

Jag sitter här på jobbet och äter frukost, två mackor och gevalia automatkaffe med kaffemjölk förpackat i små omiljövänliga plastburkar med någotslags folielock. Det är torsdag och kaffets verkan har inte gett det nödvändiga resultat som jag inbillar mig att jag behöver för att starta denna arbetsdag. Men säg mig; verkar inte mina kollegors steg lättare idag? Blotta tanken på att imorgon är det fredag får oss alla kanske att lyfta fötterna några centimeter extra? Jag vet inte. Men jag vet att igår trampade jag i klaveret igen, i mitt eget lilla klaver och det tog lång tid att somna.

Ni kan inte höra regnet, inte det regn som regnar utanför mitt fönster i alla fall. Det är ett massivt regn och jag tror tamejfan att jag ska ut och ställa mig mitt i det, så eventuella skadliga tankar kan rinna av mig. (paus) Jag gjorde det, men det var kallt, för iklädd endast handduk upplevs regndropparna som små hamrande istappar. Tvätten som var torr, är nu blöt och skall därför, när sol kommer, och det gör den alltid efter regn, torka igen. Sen kanske jag orkar ta in den. Jag orkar heller inte laga någon middag. Mackor och o'boy?

Ja, det är inte glamorösare än så, heller inte mer vuxet. Vad som nu kan defineras som vuxet? Det vet jag inte. Är det vuxet att till middag förtära kokosyoghurt för att sedan toppa med cheesedoodles som framför datorn intas med gaffel, för att på så sätt slippa kladd på fingrarna? Säg mig, gör man så när man är trettio? Det händer. Jag har så mycket skriva i mig, till och med en historia har formats, någonting jag vill berätta, något som innehåller rödhåriga kvinnor med gräddlik hud. Men! Än så länge ligger den och jäser, mognar och piffar till sig. Den skall bliva som choklad med bitter mandel i.

Jag vill gifta mig, jag vill inte gifta mig. Jag vill skriva en bok om en mördarman, eller om statsministerns kidnappade fru. Jag vill sova som en björn i ide, flera månader i sträck, vakna upp till en femte årstid som heter sommar, sträcka på mig och cykla till ett Starbucks och dricka cappucino med så kompakt skum att skeden står av sig själv. Jag vill ha såna där sandaler som jag hade när jag var liten, klassiska bruna i skinn som blir slitna.  Jag vill ha långt hår som jag kan slänga med så folket jag möter på gatan får det i ögonen. Nyss  fick jag ett sms med de vackraste orden. Jag vill inte jobba just nu, jag är överallt men inte här.


Grisen med vingarna finns på nätet.

Den satt på husväggen imorse och bara satt, klockan var sju och trettiofem cirka.  Vacker och ljust havsgrön var den, vilket inte helt framgår med en mobilkamera. Men i alla fall, fjärilen fick mig att tänka på något fint trots att måndagsinfernot har börjat. Eller så bekräftade den något jag redan vet. Låter flummigt, jag vet. Helgen flög fram i en fart av kärlek och trista besked. Men det kommer ordna sig, klart det gör, jag ska ta hand om Dig.

Konstnärliga snedsteg med mobilkameran blir till en skimmerby av färger med ljus. Gudars skymmning vilken trötthet jag besitter i denna morgonstund här bakom skärmen på jobbet. Hjärnan befinner sig i ett slags vakum och tänker endast en enda tanke; Jag ska orka ända fram till klockan sjutton noll noll, sen får jag åka hem och det är fredag, vilket denna kväll kommer innebära; stilla, prata, prata med vän eller vänner. Inget annat.

Igår åt jag lunch på ett café klockan halv tre. En macka och efter den en bakelse med två deciliter grädde på, den var så vacker och tilltalande och utstuderad flörtig mot mig. Sen kände jag det som om jag hade spårat ur, gått över gränsen, tappat kontrollen. Kontrollen över vad? Solen gick i moln och jag mådde illa. Detta kan kategoriseras under; dagens i-landsproblem. Dagens; lägg-din-energi-på-annat.

Nu är jag där, det var längesen. Ett offer, jag är fast, sitter fast med foten, men själen, tankarna, hjärtat, jag är är beroende av min nokia (ännu mer än annars), av tiden, av tankarna, hur ska det gå, jag får panik, jag är lugn, jag kan inte äta, tänker ljusår framåt, tänker för mycket, tänker inte alls. Jag är kär! Ett välsignat tillstånd men dock så mycket utom min egen kontroll att jag nästan, bara nästan vill rymma! Det känns som Alice underlandet och alla korten i leken bara blåser iväg med vinden.


Je a trouvé cet image sur le web. (Var det riktigt franska tro?)

Du vet typen som inte kan ge komplimanger, som tror att det kostar någonting, som tror att de själva är sämre när de påpekar något gott hos andra. Och dem som, när det borde vara något positivt de säger, lyckas vända det till något negativt i alla fall, ett exempel; "Ser du fram emot din semester? Jag har hört att det ska bli regn, synd för dig". (Men skönt för dig att konstatera va? Och skulle du påpekat min semester om vädergudarna lovat tropiskt värme och sol? Tror knappast det.) Det är faktiskt synd om dem! Livet blir fattigare på något sätt. Jag har fler exempel på typen jag-ger-inte-andra-komplimanger-jag-är-den-som-ska-vara-bäst-hela-tiden, men jag tänker inte rabbla upp dem här.



Edvard Munch har målat denna.

Allting går mycket bättre när Du är med. Till och med tiden verkar vara lättare att hantera, som om att den inte längre arbetar mot mig, men med mig. Som om att den är en naturlig del av någonting och inte bara något som tickar påminnande om att jag har ett bestämt klockslag att passa. Den effekten har Du på mig! När det regnar, som det gör just nu, och jag vill värja mig från att bli blöt, säger Du; Vi är inte socker. Det är sant. Det är bara din ord som får mig att smälta.

Titta på detta stycke rumpa! Reklamannonserna i manliga magazinet Café förtärs lämpligen till frukost på ett café en lördag förmiddag. Det är en snygg tidning, inte annat än hubbabubba ungefär, men ack så aptitlig.

Det säger B, så gin och tonic fick det bli på våran lilla date, och vodka med tranbärsjucie. Men jag var allt för trött. Allt för hälsan dock. Nu står städning på menyn. Jag menar; var är en lördagsmorgon om den inte är välstadad? Inget värd.

Det är ordinerat från doktor Ann-Marie. Telefonsvararen på hälsocentralen sa; är det inte akut så hör av dig igen efter sommmaren. Nej det är inte akut, jag har en uringvägsinfektion, men det är drygt, belastande, måste gå på toa sjutton gånger på en dag, det gör ont och listan över obekvämligheter kan göras längre. Men till slut ringde A-M upp mig och kunde över linjen konstatera att det är urinvägsinfektion jag har. Måste ut och köpa tranbärsdricka. Orkar inte. Out of energy.

Idag vill jag vara tyst. Inte säga någonting, i alla fall inget onödvändigt. Men jag kan glömma allt om det, jobbar ju. Men det är en sådan dag då jag prisar tystnad. Hör du vad jag skriver? Prisar. Jag funderar förresten på att åka och hälsa på ett gäng nunnor i Vadstena och hålla käften en hel helg tillsammans med dem. Det kallas retreat. Den här vackra bilden hittade jag på nätet.

Du vet, de som blir kvar till sist i Gott & Blandat påsen, smakar fanimej gott när man inte har något annat att tillta. Nyss köpte jag en nikotinfri snusdosa i en hälsokost butik, den smakar äpple och lite peppar. Jag känner mig riktigt tuff när jag snusar! Ute regnar det katter och hundar, jag sitter på jobbet och drömmer om bättre tider, sängen, sömn, och något sött.

På alla Er som somnar. Som inte anstränger Er för att somna, som är trötta precis som jag och låter kroppen styra, inte tankarna. Kroppen säger; jag är trött jag måste sova för att orka, men tankarna flyr iväg på något slags mind-safari och där ligger jag och kan inte undgå att vara trött som en sten i urskogen nästa dag och detta trots att E:s andning framstår som en healande stillahavsvind. What to do?

Ät allt. Med det menas; en vältränad/välprövad/välhärdad mage stärker immunförsvaret. Ät glass efter du har vilat. Jag tror han menar; ät något sött efter du har vilat och vila mitt på dagen det gör vi ju allihopa, det har vi tid till, inte sant? Stressa inte. Går det inte idag så kanske det går imorgon? Men oavsett vad, stressa inte, det finns ingen medicin mot stress. Därför; Jag försöker ta det lugnt, sätta saker och ting i perspektiv. Jag blir ledsen ibland när jag förstår perspektiven, när jag förstår hur det är. Dela på allt, när man är två måste man dela på allt, annars kan den ena dö. En lagar mat, den andra diskar. Jag vilar på bussen från och till jobbet, igår önskade jag att bussen skulle fortsätta till Spanien. En enda lång busstur genom Europa.

Jag är tillbaka på jobbet efter en veckas semester. I morse var det en spindel på mitt badrumsgolv med bara sex ben, undra vart de andra två tagit vägen? Jag hade inte tid till att använda tid till att fånga upp den på ett papper för att släppa ut den i frihet, så den fick vara kvar på golvet. Jag har förresten hört att spindlar hållet huset rent, samt som tidigare nämnt i ett inlägg; så är de en symbol för lycka. En sexbent spindel är extra lyckosam, visst är det så? Det är så tomt på bussen så här i den sjunde månaden för semesterfolket har semester. När jag kommer hem från jobbet är mitt liv perfekt, jag har någon att laga mat till, jag vet det låter inte pk, men livet är inte politiskt korrekt heller, det bara är.

Jag har tagit dessa bilder på E. 

Inspiration, glädje, tacksamhet. Så kan jag sammanfatta de senaste 48. 

Äta frukost kl 15. På café. Så mycket folk och de är underbemannade säger damen i kassen, den andra damen springer runt som en nervös tax, hur ska hon hinna med? Så mycket att göra. Jag tänkte erbjuda dem min hjälp, säga; Hej, jag har jobbat på café i massor, låt mig hjälpa i två timmar, jag kan ta disken. Men det stannade i tanken. Istället; fika med mig själv, barnskrik i bakgrunden och så pling pling hela tiden. Mrs Dalloway blev inte vidare läst, men hon mitt emot mig, hon läste hon.

Precis som om något jag hållit fast vid bara föll ur mina händer. Om det är bra, dåligt, vet inte. Men det är in i det minsta sant. Ute regnar det! Jag blir så förvånad! Tänk att det verkligen regnar, hur är det möjligt? Cynismen leve länge och väl i våra hjärtan, skratt. Okej, jag kan välja på detta; sitta här hela dagen och inte orka göra i ordning frukost, sitta här hela dagen och äta frukost, städa, tvätta, läsa Mrs Dalloway, gå ut i regnet, åka till E i alla fall, skriva på den där boken som jag drömmer om, vänta, sova mer?, vara stark och rabiat, vara vek, vara 30, vara snart 31, inte göra något, beklaga mig, ha vansinnigt roligt, förlita mig på att det som händer är det rätta, lyssna, acceptera, förändra. Jag väljer lyssa och vara snart 31.

Jag rymmer. Bästa jag kunde hitta var Lübeck, i alla fall med hänsyn till flygtider etcetera, jobbar ju trots allt på måndag. Hade jag varit författare har jag tagit med mig jobbet, inte till Lübeck men till Rom kanske? Men nu är det inte så och tågtiderna var kassa. Så jag stannar. Gräset innehåller inte mer klorofyll där borta, och rymma hjälper inte, speciellt med tanke på att jag inte rymmer till något, men från något, det är stor skillnad.

Hittade denna av Jan Stenmark i min dator, sann så sann.

Packningen var klar. Och jag visade dig Timmarna. Sen skulle vi åka. Jag fick kalla fötter, panik, men inte riktig panik såklart. Förlåt. Ute hänger tvätten och blir dränkt. Himlen gråter. Själv vet jag inte vad som händer eller vad som ska hända. Du sitter på tåget. Jag är här.

Jag tar dem från vår genemsamma bakgård, bersån. De växer och frodas. Jag måste ta in lite sommar, lite värme för nu fryser jag igen! Jag badar mina fötter ofta ofta ofta, jag är besatt. Mamma säger; tar man hand om fötterna så har man hand om själen. De har visst en koppling, själen och fötterna. Det har visst någon indian sagt.

Att solen inte skiner. Jag har ångrat mig. Nu hinner jag tänka och det gör ingenting att jag blir blek igen. Ett tag trodde jag att jag ville vara brun, du vet, som förr i tiden. Nittonhundranittiosju. Jag är övertygad om att jag skulle vara mycket lyckligare i Paris, och där skulle jag lära mig att tala deras språk flytande. Men nu ska jag dricka en kopp kaffe utan musik och sen gå på stan och köpa ett armband med ett ingraverat budskap, som en kvinna har gjort, det står; Karma - what goes around comes around.

Tidigare i ett inlägg. Dessa hjärtans stjärtans blommor, men då hade jag ingen bild på dem. Är de inte underbara? De hör den ljusa delen av sommaren till. Man plockade isär dem. De hör farmors hus baksida till, sju sorters kakor, hemmagjord svartvinbärssaft, dagg i gräset, ramla och slå sig, upp igen, springa vidare. Barndom, en otroligt starkt förknippad känsla med mina tidigare år. Farmor Svea lever inte längre på jorden, hon flyttade när jag var femton, men minnet dock, så levande i mig.

Jag saknar dig redan. I alla fall just nu, hur kan man sakna, efter bara femtiofem minuter? Har du tänkt på hur mörka kvällarna börjar bli? Rastlös som en räka, försöker locka hit mamma med ananaspaj. Nej det är för sent menar hon. Jaha då. Äter godis, spekulerar, har semester, längtar, väntar, och samtidigt vet jag ingenting. Och därför ska jag se The Hours nu, Timmarna, så jag riktigt kan komma in i känslan av att ifrågasätta allt.

Hon tackade nej till detta.

Det sägs att om man bor på ett ställe där vädret avgör graden på lycka så bor man på fel ställe. Graden på lycka kanske låter dramatiskt, men min stad blir så mycket tristare när solen inte skiner. Man säger också; The home is where the heart is. Michael Nyman har gjort ett stycke som heter The heart asks for pleasure first. Jag har inget vettigt alls att skriva om, bara suddiga tankar utan kanter.

Det är svårt att grilla marshmallows utan att bränna dem totalt, men gott smakar det och faktiskt är det lättare att grilla dem över lågan på ett stearinljus. Se, de liknar fågelbajs! Har jag breda axlar eller? Knappast, men en man frågade mig om jag var simmerska. Jag tror jag börjar bli kär, äntligen, för sånt tar så lång tid för mig! Men jag orkar inte vara kär i något som inte leder till något. Man kan inte se det så bra på bilden, men mitt hår är ljust syrenlila nu. Det var för preppat för att bita på ytterligare en färgbehandling, om än hos frissan. Så med lite varma pigiment gick nyansen från grå till lila-blond. Ganska kul, i en vecka typ, jag kommer snart att tröttna.

Jag vill ha en en ost och skinksallad tack! Och fem minuter senare severas en ostklump med skinka och rhodeislanddressing, salladen är knappt märkbar. Jag matar i mig kletet till lunch samtidigt som jag avhandlar väsentligheter med en väninna på nallen. Mitt hår är grått, jag tar kort på mig själv i bussen hem så jag kan konstatera. Vi går på thairestaturang, sitter ute, flyttar in, väntar, maten har fortfarande inte kommit, väntar ännu mer, trummar med fingrarna, servicen suger kamelröv, tillslut kommer tugget. Slafs! Och så glass till efterrätt. Fy fan jag mår illa, har förtärt allt för stora mängder idag. Jag är qvinna får ångest när jag äter för mycket. Hör det ihop eller (?), fy farao. Imorgon blir det andra bullar.

Jag älskar tanter med kjol och t-shirt! De är så hjärtligt söta när de rullar ut i sommarsolen iklädda sina sommarkjolar och så ler de och säger hej. Typiskt för dessa tanter är också att, om de skall bjuda hem någon på kaffe, så lägger de fram kaffebrödet tidigt på morgonen på ett fat med en servett över. Så är det liksom förberett.