ankis blogg - reclaim the heart

Står över det faktum att en sån där tung nattfjäril med tjock kropp och vingar av stål fladdrar envist i närheten av mig. Just nu där jag sitter. Står över det faktum att jag troligtvis kommer vakna om möjligt ännu tröttare imorgon än vad jag var imorse. Igår natt var en extra ammig natt. Men det är värt det. För där jag sitter nu är i landet Nirvana, där det inte blåser, där termometern visar nästan 20 grader utomhus. Det är på metrologspråk vad som ska till för att defineras som en tropisk natt. Jag sitter utomhus, med dig datorn min vän och med en övergödd nattfjäril flygandes runt skärmens ljusblåa sken och faktiskt också, hör jag alldeles nu, till kvackandet av en and. Tror det var en sån som just flög förbi, och talade rakt ut i natten utan svar från någon andkompis. Men vad gör väl det? 

 

Någon har svept en mörkblå filt om staden just inatt. Den konserverar ljuden och får varje enskild ton att framstå som en del i någonting. En del i någonting alldeles unikt. Jag tänker, kanske är det så. Också trafiken, den underbart susande trafiken, som visserligen är gles den här tiden på dygnet, men också den, ack så tropisk. Folk är på väg någonstans. Till eller från. Själv sitter jag mitt i och är alldeles nöjd. Jag borde kanske le lite mer åt livet, ta det lite hårdare i handen och på så sätt skingra eventuella orosmoln som tyvärr ibland skymmer sikten. Det är det bästa skyddet antar jag, att dansa när man har chansen. God natt. 

 

Här kan ni läsa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Tropisk_natt

 

Ja, men det är ju klart att vi kan göra vad vi vill. Vi kan flytta till Californien och bo grannar med en hippiefamilj som inspirerar oss att börja sortera sopor och röka något skumt för att hylla Mother Earth. Det kan vi, det är helt möjligt. Eller så kan vi göra precis tvärtom. Herre Jesus anti, jag vet inte vad jag menar. Sitter uppe mitt i självaste natten och dricker en te, svart te, sånt där påtårste som en bara vill ha mer av och som möjligtvis gör att det är ännu svårare att somna. Tvillingarna sover och ammar såklart då och då, men just nu sover de. 

Så ungefär. För det bekommer mig. Vädret alltså, det bekommer mig i allra högsta grad. (Jag har skrivit om detta tidigare.) Vi vet ju att sommaren är kort och att vintern är lång. Det finns massor av dåliga väder där kläderna, så att säga, kvittar. Testa en barbeque iklädd regnställ och sydväst. Hur kul? Det är känslan jag vill ha. Även om jag själv knappt solar så är det känslan av skuggan i skarp kontrast mot den ljusa solen, eller känslan som en uttorkad gräsmatta ger mig. Den gör mig lugn och stegen blir tyngre och långsammare, det finns ingenting att jaga. Varje dag är som en omfamning när solen skiner. Men snart, snart är det liksom över för den här gången och då är det tänkt att värmeljusens sparsamma lågor skall värma våra knappt upptinade själar. Hösten, den är fin. För all del, den är vacker och sprakande och den kan vara en likt en dröm i Montréal. Men det kräver något. Det kräver en mättnad, ett tillfredställelse, en känsla av att vara redo att gå in i nästa fas. Jag är säker på att någon, med en alldeles särdeles fin utbildning inom det mänskliga psyket, skulle kunna peka på vad som faktiskt händer en svensk när hon promenerar i hjulet ett helt år utan riktig sommar. Nåja, svensk sommar då. Men denna så kallade sommar som stundar nu, är inte ens svensk. Den är inte överhuvudtaget! Får en säga så? Ja, jag är en sån som pratar om vädret. Jag kan till och med föra det på tal med människor jag möter. Vädret är ett alldeles utomordentligt samtalsämne. Tack för mig.

 

 

Jo, man får prata om egentid också när man har barn, också när man har tvillingar. Man får fantisera om följande: 

 

Vaknar. Vaknar och somnar om trots att solens skarpa strålar skiner in genom fördragna gardiner och nerdragen rullgardin. Sen vaknar jag igen, sätter på kaffebryggaren, tar på mig kläder och går ut. Det är varmt, medelhavet har kommit på tillfälligt besök med sina fuktiga nätter och torra dagar. Jag möter cyklande familjer med cykelkorgar fulla av picknick. Jag hör knastrande bildäck mot asfalten, kanske möter jag också en och annan bedagad tant med hopp om livet, för trots att hon är bedagad, eller kanske just därför, är hon lycklig. Hon har lärt sig att vara sitt äkta jag tänker jag när våra blickar möts och hon ler ett erfaret leende. Framme på bageriet köper jag ett bröd bakat enligt någon gammal tradtion, utan några tillsatser. Det har säkert jäst i minst hundra år tänker jag, betalar till tjejen bakom kassan och går tillbaka hem. Kaffet är klart, såklart är det klart, och förvandlar köket till mitt livs novell med sin aromatista doft. Jag sitter mitt ibland dem, drömmarna och de långa tankarna, inomhus, för att jag kan, för att det inte är någon brådska. För att solen kommer skina imorgon igen.