ankis blogg - reclaim the heart

Jag har blivit god vän med något som jag tidigare skydde. Något som jag igår ansåg som en nödvändighet för de inrutade människorna - de som schemlägger allt och inte ens kan stava till ordet spontanintet, anser jag idag som en gåva från Moder Jord! Haha, det får mig nästan att skratta. Men hur skönt är det inte egentligen med rutiner? (Jag är mamma nu, rutiner är ett måste har jag insett). När någonting man skapat efterlevs följande dag. Just nu kan det handla om att mina döttrar somnar efter sin tredje frukost och att jag dricker kaffe i min hawaii-kopp. Samma kopp varje morgon, en sån där turistkopp som jag köpte på Hawaii när jag var där för snart två år sedan. Det skulle kännas helt fel att använda en annan kopp, vi är så inarbetade på något sätt.

...för den börjar klibba. Och jag måste auktionera ut sånt där omodärnt bråte som bara ligger och tar plats uppe i hjärnkammaren. Det blir så många omvägar till " att må bra". För jag är inget offer - varför skulle jag vara det? För vad? För vems omständigheter? Mina? Dina? Eller bara omständigheter generellt? Knappast. Egot. Möjligtvis är jag ett offer för min självcentrering, för mitt ego.

Igår på promenaden flög ett tydligt "hej då, hej då, hej då" på himlen ovanför våra huvuden. Det var flyttfåglar på väg till varmare breddgrader. Nu har de fått nog. "Hej då, hej då, hej då". Att vi kanske ses igen till våren bekommer dem inte nu och varför skulle det? Det är ju nuet som räknas, det enda vi har. Det enda du har i din hand. Nuet och dig själv förhoppningsvis. Promenaden var för övrigt inte helt av den sort jag är van vid. Framför mig drar jag numera nämligen en vagn, en bred vagn, innehållandes Anna och Ingrid, våra två nyfödda döttrar. De är så vackra, så vackra och av dem har jag lärt mig massor. Redan. Som det där med nuet till exempel och det viktigaste först. Alltid det viktigaste först och för min del är det viktigaste just dem, från och med nu och alltid. Nu måste jag sluta. De ska badas.