ankis blogg - reclaim the heart

Igår satt jag på café i kanske 40 minuter. Det var stort. Bara jag och twinsen på ett sånt här tråkigt galleriacafé. Nu låter det som om det finns flera att välja på i min lilla stad. Så är det inte, två kan man välja på. Dom må vara tråkiga men tvillingsvagnsvänliga är de i alla fall. Och då, när jag har möjligheten "att bara vara", ringer jag mamma och pratar om dom, om dom som ligger i vagnen och sover så vackert.

Kanske en uns av julfrid? Av den där känslan. Kanske en anings cynism? Är jag bitter eller bara rädd? (...för varenda unge kan inte vara glad.) Kanske jag funderar över varför vi firar julen? Känns som om fokus har flyttats till rödbetssallad och lyxigt omslagspapper. Istället för? Kanske är jag också på det sättet? Förmodligen, en liten smula. Jag har doftljuset tänt, ett handgjort sådant som sprider en doft av ljuvlig jul, heter det. Kaffe, lite frukt och lite choklad med någon slags spritfyllning i. Barnen sover, han med, och ett gäng nerspydda babykläder och handdukar tvättas i en maskin rakt under mig där jag sitter i soffan och försöker bestämma mig om jag är besviken eller inte och om vad som är vad, och vad som ska råda.

När båda barnen har bedyrat sin hungrighet och jag ammat dem, bytt blöjor, pussat dem och druckit vatten (otroligt vad törstig man blir av att amma!)...så måste även jag, mamman, gå på toaletten. IRRITERANDE! Detta lilla enkla behov känns så krävande att åtgärda när klockan är mitt i vargtimmen (läs; fyra på natten), eller vid annat ovaket klockslag. Så stor är tröttheten att jag funderar på att installera en kateter...

Egentid som helammande tvillingmamma är att: gå på toa, duscha och ? Ja, det var ungefär det. Det är ett ockuperat liv, ett upptaget liv, en bubbla där vi lever i någon slags symbios.

Jag är amman, jag ammar jämt. Hela tiden nästan. Men ibland ammar jag inte, då sover jag, duschar eller går på promenad. Det händer någon gång då och då att vi alla gör ingenting. Då blir amman rastlös.