ankis blogg

På bloggen alltså. Designen har fuckat ur.

Om jag vore ett djur skulle jag vara en sten. Det är inget djur, sa jag. Det är en sten, och en sten är en sten. Stryk bort den där hårslingan du har i pannan. Den skymmer dig, det är irriterande! Och slingorna, egentligen klär de dig inte. De får dig att likna någon som vill alldeles för mycket. Som om du är medveten och skyltar med det. Fast att du inte vet. Jag tycker du ska färga håret mörkt. För hon vet inte, hon vet aldrig vad hon pratar om. Och hela tiden den där hårtesten i pannan som hänger och slänger. Får säkert månskäran och nattstjärnorna att tro att det någonslags tennismatch som de tvingas hänga med i. Men sanningen är att de är totalt ointresserade av allt som inte har att göra med stoftet som skuggorna lämnar efter sig. Det är det, och bara det som får deras öron att vinkla sig utåt och kupa sig likt små trattar i vinden för att lättare absorbera sanningen. När den behagar att visa sig så att säga. Då säger du alltid att det upp till mig, att som jag bäddar får jag ligga. Men jag låter det förbli obäddat, för kvalstrens skull och för att det passar rummet. Annars skulle allt vara alldeles för perfekt och jag vill ge sken av att här finns liv och inte tid för sådana trivialiteter som att rätta till lakanen efter nattens drömmar. Det som borde vara drömmar men som i själva verket är en näringsfattig och ytlig sömn på grund av grannarnas olyckliga äktenskap som jag tvingas vara en del av. Fast när vi möts på i trapphuset hänger hon alltid upp mungiporna så att ögonen liknar apelsinklyftor på tvären. Upp och nervända alltså.

Om jag var själv på en ö? Hur skulle jag göra då? Den frågan brukar jag ställa mig själv när jag står inför ett beslut. Och den där ön är i själva verket en mental ö, en omskrivning för att leva utan att låta sig påverkas. Det kan handla om något så enkelt som samsova med bebisarna, om att ge dem välling eller inte? Eller om min egen frisyr. Det kan också handla om hur jag vill leva mitt liv, var jag vill leva mitt liv och så vidare. Om jag var ensam i universum och inte lät någonting påverka min hjärna när ett beslut skall tas. DÅ? Ja, då blir ofta beslutet något annat än det jag först tror att jag vill. För mycket flimmer, för mycket sus, för mycket av allt kan göra mina beslut oärliga och icke-mina. Det är som om halva min hjärna består av samhällshjärnan, en hjärnhalva som är mer eller mindre lobotomerad och en produkt av en marknad och ett system. Och den andra halvan är mitt rena, sanna jag. Jaget som vet vad jag vill och kan och som går hand i hand med hjärtat.

Ned faller regnet spolar spindeln bort
Upp stiger solen torkar bort allt regn
Imse vimse spindel klättrar upp igen

Vargtimmen. Fast när solen kommer springer flyr de, rädda för det skarpa ljuset. Att det ska lägga en gloria runt melankoliska tankar.