Två nätter nu som jag drömt om havsvågor, stora, farliga och hotfulla men också fantastiska. Lite som om jag vill simma i dem fast att det är en fara för livet. Förr drömde jag ofta, ofta om stora vågor, en gång var de en kilometer höga! Jag minns den drömmen, svindlande. Drömmar om vatten symboliserar känslolivet. Här! Är mitt verkligen så f a r l i g t? 
tappat inspiration för att tiden hänger inte med mig
segar efter
mellanrummen
blir
för stora
och just i de mellanrummen vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till?
...så jag kommer sälja mopeden. Sånt vet man bara. Man vet också om det är något man måste ändra på. Kanske något man gör, som inte alltid är så gott. Som inte alltid ger, eller sällan, en positiv konsvekvens. Handlig och konsekvens. Därför; ändrar handligen! Så blir konsekvensen en annan, en bättre sådan. Ah jag lär mig fortfarande, i en aktsam ålder av trettiotvå!
Jag har en moped till salu som ingen vill köpa. Jag klappar en katt, så liten så liten, knappt märkbar. Jag väntar. Jag har en människa i mitt liv som jag inte pratar väder med, det är inte finare så, men bättre. Återigen, jag väntar på det stora miraklet. Ibland får jag en blackout och vet inte hur ett ord ska stavas, fast att jag var så bra på det när jag var arton. Då googlar jag. När jag var yngre trodde jag att jag skulle ha tre barn. Det är reducerat till ett. Ett litet enda. Kanske två. Ännu inte födda. Man vet aldrig hur saker och ting blir. För mig blev det annorlunda. Ibland vill jag rymma till Paris och strunta i allt det som förväntas av mig. Vem förväntar? Väl där skulle jag leva i en dimma, inte grå men möjligtvis rosa och jag skulle sitta i en fönsterkarm hela dagarna och se ner på folket som bär travar med böcker i sina famnar och kindpussas när de möts. En gång om dagen skulle jag dricka café crème på caféet som för längesedan var en bordell. Man skulle ana det i väggarna, trots alla påklädda själar därinne. Jag skulle skriva på mitt livsverk. Och vi vet ju, att lägenhet mitt i Paris får man nästan alltid, nästan gratis. Det händer att jag tar en dag i taget. Min rädsla för det konventionella är patetisk, samtidigt som jag samtycker med vanlighet. Jag vill ha en balkong där jag odlar örter och dricker rosévin, ibland med dig, ibland ensam. Och solen glimmar i glaset och bländar dina ögon. Jag tror mig veta mer än jag egentligen gör, men jag hyser en respekt för gamla människor och säger helst "Ni" till dem. Jag vill måla många tavlor. Ikväll ska jag äta tacos. Om imorgon vet jag nästan ingenting. Amen.
genom denna mycket intetsägande torsdag.
En torsdag precis som förra torsdagen?
Först jobbar jag i 8 timmar,
sen åker jag buss och hinner somna på vägen,
sen laga mat,
sen städa så att allt blir perfekt till helgen.
Titta på tv.
Till sist; sover.
Däremellan (Däremellan, konstigt ord hur det än skrivs...) kollar jag facebook.
Datorn står på så jag med jämna intervaller kan uppdatera mig.
Så att jag vet.
Vad?
Facebookslivet?
Det börjar bli tråkigt.
Jag behöver förändring,
inte bara tillfällig,
men långvarig sådan.
Jaja, riktigt så platt är inte livet, det finns inslag av annat också. 
Jag har ingen luft kvar i lungorna. Jag andas luften från andras suckar uppkomna av deras måndagsinspirerade tillkortakommanden. Jag andas tristessen som cirkulerar. När jag var liten var jag så liten att jag fick sitta på lärarens kateder under lektionerna, alldeles bredvid pennvässaren satt jag, du vet den där stora runda som slukade blyertspennorna. Men blev alltid så förvånad; Jag håller en udd mellan mina fingar nu, vart tog pennan vägen? Jag fick en lättare hjärnskakning varje gång någon gick fram för att vässa. Nu, nu är allt annorlunda. 
(bild svt.se)
Efter tre timmars sömn inatt, men ändå, som om det är en svaghet att ge efter för en sådan känsla. Som om sådana jordiska tillstånd inte bekommer mig så länge själen är hel. Fast man undrar ibland var någonstans den håller till? Allra mest känns undran berättigad idag på en måndag. På en måndag efter en helg, en helg som denna, som den som just varit, men som nu är slut, för att det är måndag. Nya tag, vi tar nya tag. Ja, man fattar.
...var livet inte som nu. Ett annat sätt att leva på, att gå ut på krogen nästan varje helg. Man vill märkas. Trivs bättre nu, bättre! Med lugnet, med omständigheterna, med mig själv. Hittade dessa bilder. Dagen efter, man vaknar, och ljuset är blekt, avslöjar varje detalj. 
Jag vill inte ha skavt nagellack, men perfekta, röda. Inte ens ett enda mikroskopiskt hack får finnas på ytan. Men nu har jag målat över det lite skavda som trots allt uppstår när man tar sig igenom dagarna. Detta är inte ett inlägg om nagellack. Inte helt. Men känslan är, hur som helst, att jag i min illusion vill leva med så gott som perfekta omständigheter. Inte perfekt på så sätt att människor inte får vara människor. Tvärtom, det mänskliga och alla de faktorer som ingår attraherar och är ett måste för att ge dimension till allt det platta och tråkiga. Men perfekt på mitt sätt vill jag ha det.
Eller något!
Men åtminstone så skriver jag en smula om än så liten och kanske inte alls om något.
Det drar. Det drar i munnen, i tänder och käkoperationsgummisnoddar. I rummet, i kroppen och mest i tankarna. Jag fryser. Jag jobbar. Fingrarna trycker på tagenter så det blir ord. Ord som måste skrivas så att folk vet. Men allra helst vill jag vara på en varm plats med han jag tycker om. Äsch, strunt i platsen. Men med han jag tycker om, viktigt, inte strunta i det. Jag är redan hungrig och det är 100 år kvar till lunch. Hur förhålla sig? Jag föreställer mig pannkakor med blåbärssylt och grädde. Fluff.
