Min rädsla för fredagsmys har nått över en höjd nästan ouppnårlig.
Jag har en moped till salu som ingen vill köpa. Jag klappar en katt, så liten så liten, knappt märkbar. Jag väntar. Jag har en människa i mitt liv som jag inte pratar väder med, det är inte finare så, men bättre. Återigen, jag väntar på det stora miraklet. Ibland får jag en blackout och vet inte hur ett ord ska stavas, fast att jag var så bra på det när jag var arton. Då googlar jag. När jag var yngre trodde jag att jag skulle ha tre barn. Det är reducerat till ett. Ett litet enda. Kanske två. Ännu inte födda. Man vet aldrig hur saker och ting blir. För mig blev det annorlunda. Ibland vill jag rymma till Paris och strunta i allt det som förväntas av mig. Vem förväntar? Väl där skulle jag leva i en dimma, inte grå men möjligtvis rosa och jag skulle sitta i en fönsterkarm hela dagarna och se ner på folket som bär travar med böcker i sina famnar och kindpussas när de möts. En gång om dagen skulle jag dricka café crème på caféet som för längesedan var en bordell. Man skulle ana det i väggarna, trots alla påklädda själar därinne. Jag skulle skriva på mitt livsverk. Och vi vet ju, att lägenhet mitt i Paris får man nästan alltid, nästan gratis. Det händer att jag tar en dag i taget. Min rädsla för det konventionella är patetisk, samtidigt som jag samtycker med vanlighet. Jag vill ha en balkong där jag odlar örter och dricker rosévin, ibland med dig, ibland ensam. Och solen glimmar i glaset och bländar dina ögon. Jag tror mig veta mer än jag egentligen gör, men jag hyser en respekt för gamla människor och säger helst "Ni" till dem. Jag vill måla många tavlor. Ikväll ska jag äta tacos. Om imorgon vet jag nästan ingenting. Amen.
