Det finns inga dåliga väder bara töntiga jäkla ordspråk?
Så ungefär. För det bekommer mig. Vädret alltså, det bekommer mig i allra högsta grad. (Jag har skrivit om detta tidigare.) Vi vet ju att sommaren är kort och att vintern är lång. Det finns massor av dåliga väder där kläderna, så att säga, kvittar. Testa en barbeque iklädd regnställ och sydväst. Hur kul? Det är känslan jag vill ha. Även om jag själv knappt solar så är det känslan av skuggan i skarp kontrast mot den ljusa solen, eller känslan som en uttorkad gräsmatta ger mig. Den gör mig lugn och stegen blir tyngre och långsammare, det finns ingenting att jaga. Varje dag är som en omfamning när solen skiner. Men snart, snart är det liksom över för den här gången och då är det tänkt att värmeljusens sparsamma lågor skall värma våra knappt upptinade själar. Hösten, den är fin. För all del, den är vacker och sprakande och den kan vara en likt en dröm i Montréal. Men det kräver något. Det kräver en mättnad, ett tillfredställelse, en känsla av att vara redo att gå in i nästa fas. Jag är säker på att någon, med en alldeles särdeles fin utbildning inom det mänskliga psyket, skulle kunna peka på vad som faktiskt händer en svensk när hon promenerar i hjulet ett helt år utan riktig sommar. Nåja, svensk sommar då. Men denna så kallade sommar som stundar nu, är inte ens svensk. Den är inte överhuvudtaget! Får en säga så? Ja, jag är en sån som pratar om vädret. Jag kan till och med föra det på tal med människor jag möter. Vädret är ett alldeles utomordentligt samtalsämne. Tack för mig.
