ankis blogg - reclaim the heart

...har jag läst någonstans på nätet.

Frihet är det som betyder allra mest. Någonsin av allt. Jag önskar frihet till den jag älskar. Jag vill att ditt liv ska vara ditt. Jag tror att det är den största man kan ge någon. Var dig själv, var fri. Man kan vara fri men ändå gå hand i hand. Det handlar om en känsla av att ha sitt liv i händerna, i sina egna händer, att man själv kan forma det.

Jag citerar Lisa E;

Jag har sett en fjäril
en fjäril flög förbi
jag har sett en fjäril
fri från melankoli
jag ville hålla
denna frihet i min hand
men friheten är ingenting man fångar
men öppnar jag min hand
kan den vila där ibland...

"Kära Fru Elkan!

Tack, jag tycker mycket om ditt bref och ditt porträtt är hänförande,
mer intressant än alla tragedier som skrifvits.
Får man sådana ögon av lifvet eller födes man med dem?"




"Älskade!

Du är verkligen fasligt snäll som skrifver.
Jag tycker allt så mycket om dig, väldigt mycket."





"Käraste!

Idag sover jag hela dagen. Hvad gör du?...."




"....men hvad din själ beträffar, så slipper du nog inte min beundran,
så länge som jag älskar dig och på grund af något egendomligt
sammanhang med detta kommer jag att pina dig och gräla på dig
och skämma bort dig mer än någon annan.

Hinner ej ett ord mer.

Din Selma"





Utdrag ur: Du lär mig att bli fri av Selma Lagerlöf

Det är det mest ultimata. Jag har boken, jag ska ta reda på vad Selma menade.
Det är måndag, solen skiner, jobbar. Jag har inget mer att skriva.

Någon frågar sig, mitt ute i vimlet bland artiklar om poesi, om detta möjligtvis kan vara världens bästa dikt? Jag förstår relevansen i frågan.


Av Wislawa Szymborska


Nära ögat

Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
en tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och den slank du igenom?
Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.
Hör bara
Hur ditt hjärta bultar i mig.

Är en bok jag läser. En bok som är jättebra, verklig och overklig på samma gång och inte minst en vacker historia. Som jag lade ifrån mig. Nu står den endast halvläst i bokhyllan och är säkert lite snopen över att inte få avslutas. Det är som om jag vore halv ibland. Som om själen inte räcker till för att avsluta något. Jag tröttnar, blir rastlös, inspirationen flödar på mycket svårframkomlig terräng. Där borta vill jag vara! Jag blir ledsen. Det fattas något ibland. Jag går runt i cirklar för att i nästa stund hoppa av lycka. Jag har det verkligen bra och människorna i min närhet är så goda! Man måste våga lita på omständigheter. Men just idag är det lite fel. Något hackar i hjärtat, säger; det kanske inte alls blir som du vill, kanske blir det just tvärtom? Ett slags jantelagshack - du ska inte tro något. Låt timmarna gå fort som en dans just idag och sluta måla fan på väggen säger jag till mig själv, suckar och jobbar vidare...

Men fortfarande, som boken säger; Kärleken är vidunderlig. Fast ändå vet jag inte alldeles säkert när den ÄR. Och vad? Hur?

Men för tusan! Läs den. Jag ska i alla fall läsa klart den.

Hej, du vet väl att man ska lyssna på magkänslan i ur och skur i nästan alla lägen och gör man inte det kan det bli fel fel fel. Det är din intution som ligger där och gör sig påminnd i form av något du redan vet. Nästan som att vara jagad av någonting. Den släpper inte för ens du lyssnar. Så är det för mig. Som om jag väntar på något? På en detonering. Är det av godo eller ondo, jag vet inte. Men känslan gör mig orolig. Att inte ha kontroll. Jag är på jobbet, rent fysiskt i alla fall. Lyssnar på Sophie Zelmani - Broken Sunny Day. Mycket passande.


Old gone days
Got as new today
Like I wouldn't have known

I count the years
Now to seconds
Like I wouldn't have known

What I dropped on my track
I can now feel on my back
Like I wouldn't have known

Old cured ways
Fell into happy today
Like I wouldn't have known

This is a sunny broken day
This is a broken sunny day

I found the place where they'd rest
But some memories won't settle
With the past
Like I wouldn't have known

What was once my excuse
Must be the same again I'll use
Like I still wouldn't know

This is a sunny broken day
This is a broken sunny day

/Sophie Z

natten andas ut morgonen långsamt

och farbröderna
dom välsignade farbröderna
sitter på grindstolparna
röker
och täljer silverpopplar och kastanj
till dom trasiga vilsna

natten 
andas 
ut 
morgonen 
långsamt

och bråttom-bråttom-folket
har valsafari i vattenpölarna
det är bråkdelen av ett årtusende 
och barnet spiller ett skratt 
över hela rummet

och lindanserskan
den allra heligaste lindanserskan
med endast ett finger mot läpparna
ska hon tysta världen

så att världen

hör

//av någon som heter Christer

Orka att läsa denna!

Det finns folk som far så illa att de inte ens har någon kropp;
bitvis kan deras hår nedstiga,
tum för tum,
längs snillets dysterhet;
sitt sätt har de upptill;
sök mig inte,
glömskans tand,
de kommer som ur luften,
räknar sina suckar,
hör skarpa smällar mot gommen!
De träder ut ur sitt skinn,
och kliar kistan som de fötts i
och stiger med sin död timme efter timme
och faller längs sitt frusna alfabet till marken.

Ack, så mycket! ack, så litet!
arma stackare!
Ack, i mitt rum där jag hör dem med glasögonen!
Ack, i min bröstkorg,
när de köper kostymer!
Ack, i min vita smuts,
av dess sammansvurna träck!

Älskade vare medelsvenssons öron,
Älskade vare de som sätter sig
Älskad vare den okände och hans hustru,
vår nästa med ärmar, krage och ögon!
Älskad vare den som har löss,
den som bär en trasig sko i regnet,
den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd,
den som klämmer ett finger i dörren,
den som inte har någon födelsedag,
den som förlorat sin skugga i en eldsvåda,
och djuret den som liknar en papegoja
och den som liknar en människa,
stackars rike,
den rent eländige,
den stackars fattige!

Älskad vare den som hungrar och törstar,
men varken har hunger att släcka sin törst eller törst att stilla sin hunger!
Älskad vare den som arbetar per dag,
per månad,
per timme,
den som svettas av skuld eller skam,
den som på sina händers order går på bio,
den som betalar med det han saknar,
den som sover på rygg,
den som inte längre minns sin barndom,
och älskad vare den skallige utan hatt,
den rättfärdige utan törnen,
tjuven utan rosor,
den som bär klocka och har sett Gud,
den som har en heder och inte dör!
Älskat vare barnet som faller och alltjämt gråter
och mannen som har fallit och inte längre gråter!

Ack, så mycket!
Ack, så litet!
Arma stackare!

// César Vallejo 1898 - 1938