ankis blogg - reclaim the heart

Det blir så andefattigt på något sätt. Som ett stilrent tivoli utan bling bling. Det blir så andefattigt på något sätt. Är det tröttheten måntro? Känslan jag jagar; harmonin, den uppsluppna glädjen och spontaniteten och att jag håller med dig eller vad menar du då?, förklara, vad spännande, vi klarar allt. I en båt, vi sitter i en vi-båt med segel och styr mot samma hamn. 

Jag är jätteglad för att man slipper ha långkalsonger och varma kängor när man går ut. Men ändå, jag vill ha mer. Jag bor i fel land, eller jag bor i fel del av världen. Jag vill ha sommar alltid. Jag vill ta för givet att det är varmt. Regn, inte mig emot, men kyla.

Han är ju skadad i huvudet stackarn. Inlärd hjälplöshet. Blev säkert ammad var fjärde timme som bebis och fick ligga och skrika sig till sömns. Fatta. Fatta att lämna bebisen att ligga och gråta sig till sömns som metod? Som metod för vad? Det är lika paradoxalt som att kriga för fred. Amen. Läser världens bästa blogg just nu som handlar mycket om så kallat "naturligt föräldraskap". Tänk att det mest naturliga har kommit att bli nästan onaturligt? Scary. Här är bloggen: http://hostlycka.blogspot.se/