ankis blogg - reclaim the heart

Utan att vara märkbart nervös för det som jag stod inför tog jag tåget till Gävle och framme på stationen åt jag min sista frukost med tuggmotstånd, ostmacka och kaffe, väl medveten om att snart är det flytande föda som gäller en tid framöver. Caféet var kanel och kardemumma-mysigt med mycket rosa i inredningen, ovanligt för att ligga anslutet till en tågstation. Sen begav jag mig iväg till sjukhuset för att ta några prover och checka in på det närliggande Patienthotellet. Alla prover var bra trots ett litet lågt blodtryck, nog på grund av sömnbrist. Patienthotellet utrstrålade en gammal, klinisk och lite spöplik atmosfär. Jag fick rum nr 18 och på väggen hängde en tavla som föreställde en ballerina. Jag fick ett matkort som jag genast använde mig av i sjukhusrestaruangen då klockan var lunchtid. Sen fikade jag. Därefter in till stan för att klippa mig på bästa Popcorner. En hund stor som långa farbrorn såg jag. Sen fikade jag igen, afternoon tea med scones, mycket gott. Följande timmarna strosade jag runt bland Gävlebor och butiker och hittade ingenting att köpa. Möttes sedan upp med min mamma för att tillsammans med henne och hennes tre hundar bege mig till hennes kusin som bor i Gävle. Där åt vi en god laxpasta och fikade (!) och sen iväg till Patienthotellet där jag skulle spendera natten innan operationen. Jag hade bunkrat upp med godis som jag inte orkade äta.

Dan före dan före dagen. Snart ska jag operera mig! KÄKOPERATION. Det opererar via munnen och sätter in titanplattor i käklederna så käkarna passar ihop som de skall. För det gör de inte nu! Det blir makabert. Spännande! Och jag kan börja räkna ner dagarna tills jag blir fri från min tandställning. Nu är jag nevös och äter därför PLOPP, har hört att det ska vara bra.

Jo, men visst! Jag känner mig lite sån idag. Då är man lugn och kontrollerad och har sovit bra och det är dammsugit när man kommer hem för det gjorde man igår. Och man har en plan för kvällen, för hela livet faktiskt. Bibliotekarie-feelingen är ganska angenäm, passar min annars lite väl starka sinnesstämmning. Oftast glad, men ändå. Det är lugnet som känns bra idag.


Random bibbla-kvinna. (no offense)

Att oroa sig för. Att vara orolig! Något finns alltid. Sån här knyta-sig-i-magen känsla. Andas, släpp ner spända axlar, förlita dig på GUD. Ja, jag skrev Gud, utan att helt veta vad jag menar, för inte tror jag på biblen inte. Förlita dig på dig själv. Ett separat inlägg om det kan tänkas vid annat tillfälle. Men att släppa taget. Det finns alltid något och igen, åter igen, den där gnagande känslan. Lägga upp hela maginnehållet på köksbordet, tarmar och hela alltet för det gör sig bara påminnt i magen, här varsågod och se hur orolig man kan vara! Man vill ju bara att människorna i ens närhet ska ha det bra. Mamma, ta hand om dig nu snälla! Mer kan jag inte önska.

Och om vad man har det till. Idag är en sådan där mellan-lagom-dag full av lugn i hela kroppen och trött är jag, men det är för att jag lever, också på kvällen, sent på kvällen. Det kostar sömn att leva. Nej, nu ska jag sluta vara pretentiös och istället lära mig om rutiner. Dom säger att det är bra. Min rutin är också en rutin, men när klockan är för mycket. Jag minns Torkel, han som skrev om att tid är en illusion. Men för mig är den påtagligt verklig.

Någon frågar sig, mitt ute i vimlet bland artiklar om poesi, om detta möjligtvis kan vara världens bästa dikt? Jag förstår relevansen i frågan.


Av Wislawa Szymborska


Nära ögat

Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
en tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och den slank du igenom?
Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.
Hör bara
Hur ditt hjärta bultar i mig.

Inspiration. Jag har drabbats! Jag har så många idéer, saker jag vill skapa, ord jag vill skriva, känslor jag vill ge uttryck för i alla dess former. Alla känslor. Fult som vackert. En idé - jag är en idé, har förvandlats till en - jag kan inte behärska mig. Något i min närhet ger mig vingar, tankar mig med energi, med ljus, med glädje. Ja, du vet. Jag måste skriva ner allt jag vill skapa så jag inte glömmer. Göra en alfabetisk lista. En idé för varje bokstav. Tid är universums andetag, ge mig mer av det tack!

Har man inga matlådor tillgängliga får man taga VAD man hava. Ibland bara en plastpåse och den kan man kvällen innan dagen efter, fylla med den mat som skall intagas till lunch på jobbet. Den genomskinliga påsen lägges förslagsvis i en annan påse av typ shopping. En HM-påse! Då ser det nämligen riktigt oläckert ut när man följande dag i lunchrummet öser upp maten för att äta den från ett något mer sofistikerat underlag, en tallrik. Det kan också hända att man får frågan av en brevidstående kollega; Har du din mat i en påse? Jo, men visst! svarar man då och förstår att frågan är berättigad fast att svaret är synligt, då ju GRYTA inte är så praktiskt att förvara på det sättet. Kladdigt blir det! Men nu är det fredag och vi kan snart gå hem och vältra oss i våra liv. Jippie hippie.

Jag har redan dött. En kollega på jobbet frågade nyss, är du här mentalt också eller bara fyskiskt? Med tanken på att jag möjligtvis "är kvar på Hawaii"...Nej jag är inte kvar på Hawaii, jag är inte på jobbet heller, inte fullt ut. Jag är hemma. Helt plötsligt och inte alldeles oväntat har Hemma förvandlats till en liten oas och jag till en törstig kamel. Något lustigt uttryckt och jag är väl medveten om att kameler inte kopplar tankarna till något fantastiskt. Men just nu är det en mycket trevlig kamel. Och oas. Ja, jag förstår åtminstone vad jag menar. 



(supersavertravel.se)

Är en bok jag läser. En bok som är jättebra, verklig och overklig på samma gång och inte minst en vacker historia. Som jag lade ifrån mig. Nu står den endast halvläst i bokhyllan och är säkert lite snopen över att inte få avslutas. Det är som om jag vore halv ibland. Som om själen inte räcker till för att avsluta något. Jag tröttnar, blir rastlös, inspirationen flödar på mycket svårframkomlig terräng. Där borta vill jag vara! Jag blir ledsen. Det fattas något ibland. Jag går runt i cirklar för att i nästa stund hoppa av lycka. Jag har det verkligen bra och människorna i min närhet är så goda! Man måste våga lita på omständigheter. Men just idag är det lite fel. Något hackar i hjärtat, säger; det kanske inte alls blir som du vill, kanske blir det just tvärtom? Ett slags jantelagshack - du ska inte tro något. Låt timmarna gå fort som en dans just idag och sluta måla fan på väggen säger jag till mig själv, suckar och jobbar vidare...

Men fortfarande, som boken säger; Kärleken är vidunderlig. Fast ändå vet jag inte alldeles säkert när den ÄR. Och vad? Hur?

Men för tusan! Läs den. Jag ska i alla fall läsa klart den.

Jag orkar knappt vänta på det jag väntar på och jag vet inte ens vad det är jag väntar på? Sömnskuld. Att sätta in mera på det kontot och ta ut det i helgen. Men allt är bra, alldeles bra. Och morgonen är ljus och mild. Det finns ingen skare på snön, den är för mjuk för att skara sig. Haren hoppar var då? Jag har ett fyrkantigt jobb, kräver fyrkantiga tankar. Inga krusiduller.