Om jag vore ett piano.
Ha, jag läste lite gamla inlägg i denna blogg och kan med glädje framgångsrikt konstatera att jag är en smula mer i takt med mig själv nu. Eller ett stämt instrument. Det vill säga, vore jag ett instrument, ett piano till exempel (;)) så klingar mina toner något mer harmoniskt nu än då. Och jag gör bara saker som känns rätt. I alla fall när det kommer till det jag själv kan välja. Jag har heller inte lust att inbilla mig något längre. Nej, sanningen får ligga framme i skenet av ett lysrör och jag kan till och med vrida och vända på den och fastslå att jag är långt ifrån perfekt och det tänker jag fortsätta vara, inte perfekt. För Perfekt ger ingen eftersmak och eftersmak vill vi ju ha, visst vill man! Så vi kan påminna oss själva om att livet är både sött och salt och en kombination av dem båda krävs för att vi skall KÄNNA! Annars blir det platt och platoniskt. Jag vill inte ens fly, jag stannar gärna.
