ankis blogg - reclaim the heart

Om jag vore ett djur skulle jag vara en sten. Det är inget djur, sa jag. Det är en sten, och en sten är en sten. Stryk bort den där hårslingan du har i pannan. Den skymmer dig, det är irriterande! Och slingorna, egentligen klär de dig inte. De får dig att likna någon som vill alldeles för mycket. Som om du är medveten och skyltar med det. Fast att du inte vet. Jag tycker du ska färga håret mörkt. För hon vet inte, hon vet aldrig vad hon pratar om. Och hela tiden den där hårtesten i pannan som hänger och slänger. Får säkert månskäran och nattstjärnorna att tro att det någonslags tennismatch som de tvingas hänga med i. Men sanningen är att de är totalt ointresserade av allt som inte har att göra med stoftet som skuggorna lämnar efter sig. Det är det, och bara det som får deras öron att vinkla sig utåt och kupa sig likt små trattar i vinden för att lättare absorbera sanningen. När den behagar att visa sig så att säga. Då säger du alltid att det upp till mig, att som jag bäddar får jag ligga. Men jag låter det förbli obäddat, för kvalstrens skull och för att det passar rummet. Annars skulle allt vara alldeles för perfekt och jag vill ge sken av att här finns liv och inte tid för sådana trivialiteter som att rätta till lakanen efter nattens drömmar. Det som borde vara drömmar men som i själva verket är en näringsfattig och ytlig sömn på grund av grannarnas olyckliga äktenskap som jag tvingas vara en del av. Fast när vi möts på i trapphuset hänger hon alltid upp mungiporna så att ögonen liknar apelsinklyftor på tvären. Upp och nervända alltså.

Låter mig inte stagneras utan tar fram sminket och sminkar mig till en old lady istället. Sen tar jag foton på kalaset.

Inte nöjd. Inte alls. Måste ta tillbaka. Vet nu. Vet, precis hur jag inte vill ha det. Godnatt.