ankis blogg - reclaim the heart

Mitt enda inlägg:

Jag funderar på att börja skriva i en ny blogg, en ny kula så att säga. För denna, har nästan spelat ut sin roll. Jag kan inte berätta ännu en gång om hur sjukt ett patriarkalt samhälle faktiskt är och hur vi varje dag ser symptom på detta. Jag kan heller inte ta fler brusiga mobilbilder på det jag för tillfället äter och ombeskriva en stackars ostmacka till något annan än vad den faktiskt är. För allt är inte konst. Eller är allt konst? Om man vill. Om man faktiskt vill. Din reaktion på om det är konst eller ej, det där konstiga som konstnären vill påvisa med sin installation, är konst. Det sätt du lärt Dig att reagera på. Du är konst. Hur du betraktar dig själv i spegeln varje dag, med eller utan det förtryck du är omgiven av, medvetet eller omedvetet. Eller Du kanske helt enkelt bara är en glad lax? Grattis.

 

Ja, men ni ser ju. Det är dags att bryta ny mark.

 

Jag återkommer.

 

FÖRTRYCK? 

 

 

...och städar badrum mitt i natten, går runt i baddräkt inomhus (ja, jag menar baddräkt, en sån där hel och präktig badklädsel), dricker halva koppar kaffe, för att en timme senare dricka upp den resterande halvan, den kalla och bortglömda, men det är ju ändå kaffe som vi har bryggt. En kärleksförklaring till oss själva. Som vi med samma osäkerhet varje dag, måste måtta oss fram till, åtta hoppfulla skopor, helst släta. Räkna högt, vänta...1, 2, 3, och så vidare. Vi drar händerna genom håret ännu en gång och möter våra trötta ögon i speglar med tandkrämsstänk. Sådant är livet nu, sant och helt. Jag går visserligen runt med en brandsläckare på ryggen, men det är ändå förvånansvärt sällan den kommer till användning.  

Står över det faktum att en sån där tung nattfjäril med tjock kropp och vingar av stål fladdrar envist i närheten av mig. Just nu där jag sitter. Står över det faktum att jag troligtvis kommer vakna om möjligt ännu tröttare imorgon än vad jag var imorse. Igår natt var en extra ammig natt. Men det är värt det. För där jag sitter nu är i landet Nirvana, där det inte blåser, där termometern visar nästan 20 grader utomhus. Det är på metrologspråk vad som ska till för att defineras som en tropisk natt. Jag sitter utomhus, med dig datorn min vän och med en övergödd nattfjäril flygandes runt skärmens ljusblåa sken och faktiskt också, hör jag alldeles nu, till kvackandet av en and. Tror det var en sån som just flög förbi, och talade rakt ut i natten utan svar från någon andkompis. Men vad gör väl det? 

 

Någon har svept en mörkblå filt om staden just inatt. Den konserverar ljuden och får varje enskild ton att framstå som en del i någonting. En del i någonting alldeles unikt. Jag tänker, kanske är det så. Också trafiken, den underbart susande trafiken, som visserligen är gles den här tiden på dygnet, men också den, ack så tropisk. Folk är på väg någonstans. Till eller från. Själv sitter jag mitt i och är alldeles nöjd. Jag borde kanske le lite mer åt livet, ta det lite hårdare i handen och på så sätt skingra eventuella orosmoln som tyvärr ibland skymmer sikten. Det är det bästa skyddet antar jag, att dansa när man har chansen. God natt. 

 

Här kan ni läsa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Tropisk_natt

 

Ja, men det är ju klart att vi kan göra vad vi vill. Vi kan flytta till Californien och bo grannar med en hippiefamilj som inspirerar oss att börja sortera sopor och röka något skumt för att hylla Mother Earth. Det kan vi, det är helt möjligt. Eller så kan vi göra precis tvärtom. Herre Jesus anti, jag vet inte vad jag menar. Sitter uppe mitt i självaste natten och dricker en te, svart te, sånt där påtårste som en bara vill ha mer av och som möjligtvis gör att det är ännu svårare att somna. Tvillingarna sover och ammar såklart då och då, men just nu sover de. 

Så ungefär. För det bekommer mig. Vädret alltså, det bekommer mig i allra högsta grad. (Jag har skrivit om detta tidigare.) Vi vet ju att sommaren är kort och att vintern är lång. Det finns massor av dåliga väder där kläderna, så att säga, kvittar. Testa en barbeque iklädd regnställ och sydväst. Hur kul? Det är känslan jag vill ha. Även om jag själv knappt solar så är det känslan av skuggan i skarp kontrast mot den ljusa solen, eller känslan som en uttorkad gräsmatta ger mig. Den gör mig lugn och stegen blir tyngre och långsammare, det finns ingenting att jaga. Varje dag är som en omfamning när solen skiner. Men snart, snart är det liksom över för den här gången och då är det tänkt att värmeljusens sparsamma lågor skall värma våra knappt upptinade själar. Hösten, den är fin. För all del, den är vacker och sprakande och den kan vara en likt en dröm i Montréal. Men det kräver något. Det kräver en mättnad, ett tillfredställelse, en känsla av att vara redo att gå in i nästa fas. Jag är säker på att någon, med en alldeles särdeles fin utbildning inom det mänskliga psyket, skulle kunna peka på vad som faktiskt händer en svensk när hon promenerar i hjulet ett helt år utan riktig sommar. Nåja, svensk sommar då. Men denna så kallade sommar som stundar nu, är inte ens svensk. Den är inte överhuvudtaget! Får en säga så? Ja, jag är en sån som pratar om vädret. Jag kan till och med föra det på tal med människor jag möter. Vädret är ett alldeles utomordentligt samtalsämne. Tack för mig.

 

 

Jo, man får prata om egentid också när man har barn, också när man har tvillingar. Man får fantisera om följande: 

 

Vaknar. Vaknar och somnar om trots att solens skarpa strålar skiner in genom fördragna gardiner och nerdragen rullgardin. Sen vaknar jag igen, sätter på kaffebryggaren, tar på mig kläder och går ut. Det är varmt, medelhavet har kommit på tillfälligt besök med sina fuktiga nätter och torra dagar. Jag möter cyklande familjer med cykelkorgar fulla av picknick. Jag hör knastrande bildäck mot asfalten, kanske möter jag också en och annan bedagad tant med hopp om livet, för trots att hon är bedagad, eller kanske just därför, är hon lycklig. Hon har lärt sig att vara sitt äkta jag tänker jag när våra blickar möts och hon ler ett erfaret leende. Framme på bageriet köper jag ett bröd bakat enligt någon gammal tradtion, utan några tillsatser. Det har säkert jäst i minst hundra år tänker jag, betalar till tjejen bakom kassan och går tillbaka hem. Kaffet är klart, såklart är det klart, och förvandlar köket till mitt livs novell med sin aromatista doft. Jag sitter mitt ibland dem, drömmarna och de långa tankarna, inomhus, för att jag kan, för att det inte är någon brådska. För att solen kommer skina imorgon igen. 

Det blir så andefattigt på något sätt. Som ett stilrent tivoli utan bling bling. Det blir så andefattigt på något sätt. Är det tröttheten måntro? Känslan jag jagar; harmonin, den uppsluppna glädjen och spontaniteten och att jag håller med dig eller vad menar du då?, förklara, vad spännande, vi klarar allt. I en båt, vi sitter i en vi-båt med segel och styr mot samma hamn. 

Jag är jätteglad för att man slipper ha långkalsonger och varma kängor när man går ut. Men ändå, jag vill ha mer. Jag bor i fel land, eller jag bor i fel del av världen. Jag vill ha sommar alltid. Jag vill ta för givet att det är varmt. Regn, inte mig emot, men kyla.

Han är ju skadad i huvudet stackarn. Inlärd hjälplöshet. Blev säkert ammad var fjärde timme som bebis och fick ligga och skrika sig till sömns. Fatta. Fatta att lämna bebisen att ligga och gråta sig till sömns som metod? Som metod för vad? Det är lika paradoxalt som att kriga för fred. Amen. Läser världens bästa blogg just nu som handlar mycket om så kallat "naturligt föräldraskap". Tänk att det mest naturliga har kommit att bli nästan onaturligt? Scary. Här är bloggen: http://hostlycka.blogspot.se/

Det har varit en tung natt, men som alltid har jag lösningen inom mig, det gäller bara att lyssna på den också. Hon hade inte ont i magen eller var hungrig. Hennes behov stillades när hon fick ligga nära, nära och ändå skulle jag kämpa med att lägga tillbaka henne i spjälsängen som för henne framstår som en ö i Stillahavet fast att den står alldeles intill mig. Jag skulle ha låtit henne ligga kvar från början. Skulle ha förstått.

Svammel. Det stora svamlet.

Mothers milk?

Kolla HÄR!

Nermjölkade har nu bytts ut mot lakan rena. Äsch, jag försöker få ett lakanbyte att verka poetiskt. Det lyckades inte. Hur som helst. Sånt ska också göras. Städdag idag. Städdag varje torsdag.

Fan vad obekvämt det är med en tråd i röven!