Män som hatar kvinnor?
![[_DSF6541.jpg]](http://3.bp.blogspot.com/_Dt2GrT7bo3Q/StkM0pPtXrI/AAAAAAAAAnc/3fRrspDD7Ug/s1600/_DSF6541.jpg)
Remember why we do it
Det är fullt naturligt. Man måste komma ihåg det. Ingen dubbelhet till att börja med. Det är självbevarelsedrift, eller tvärtom? Men att fortsätta, är att vara ett djur som styrs av instinkter, är att glömma allt, är att sluta ifrågasätta, är att vara söt. För att i brist på att inte bli avgudad, så åtminstone älskad.
Photo 3
Photo 2
Photo 1
Så här. Jag vill fotografera kvinnor och visa hur vackra de egentligen är.
"Inget hår nedanför ögonfransarna"
"Det är äckligt med hår på benen, och under armarna. Jag rakar mig under armarna och så. Annars kan folk tro att jag är äcklig och okvinnlig och lite extra svettig. Det händer att jag inte rakar benen i perioder, men det gör ingenting eftersom jag är ganska ljus och då är det mindre stötande för omgivningen? Mäns hår är inte äckligt. Eftersom dom är män? Kvinnliga kvinnor har inget hår under ögonfransarna? Män är manliga".
Om man ifrågasätter normen blir man obekväm. I andras ögon. De manliga människorna kan lufsa omkring obehindrat med sitt kroppshår. Kvinnors hår är skamligt. Inte svårt att dra paralleller till sex. Kuvas kvinnors sexualitet indirekt av anpassningen? Man får inte vara som man är. Naturlig skönhet existerar alltså inte, för ingen vill ha det. Och skönhet ligger ju i betraktarens ögon, som idag ofta är påverkade av de bilder vi får serverade, därför ingen efterfrågan. Kanske farligt att ifrågasätta rakning som fenomen? Handlar det möjligtvis om ett indirekt förtryck? Haha. Då måste här förklaras och det orkar jag inte.
Skulle hon trixa och fixa så mycket om hon bodde ensam i en stuga i skogen, eller i ett hus med bara kvinnor? Kanske det, kanske! Kanske hon skulle! Eller inte, för ingen skulle ju bry sig. Vi gör det för männen? För dom liksom oss har förvirrat sig i medias sankmarker och utan deras godkännande är vi ingenting. Den egna normen kanske inte existerar? Frågan är om fitta-som-liknar-upptinad-kyckling-trenden, bara är en trend eller i själva verket någonting som är baserat på...??? Just ja, det är ju det jag inte orkar förklara.
Jullan flashade hår.
Häxbränning nästa.
Skönhetsmyten
...När jag ändå håller på vill jag tipsa om Skönhetsmyten;
Shit vad den drabbar mig. Får mig att se bakom något, och under stenarna. Jag har alltid vetat att där ligger något stort och obehagligt. Boken får mig vilja lyfta på dessa stenar och jag förundras, samtidigt som jag inte kan låta bli att känna mig grundlurad. Jag känner igen mig i Naomi Wolfs påståenden. Hon går från klarhet till klarhet och påstår något som jag länge inom mig har vetat....Läs den!
Jag citerar en recensent;
"...Naomi Wolf menar att dagens västerländska kvinna, som efter en hård kamp lyckats kämpa sig till ett ansenligt mått av social och politisk frihet, ändå är långt ifrån fri. Hon är fortfarande fånge i myten om den kvinnliga skönheten, som undergräver den säkerhet, självständighet och styrka som hon uppnått under det senaste århundradet. Med en hel arsenal av chockerande exempel attackerar Wolf denna myt. Hon angriper populärkulturens och reklamens makt över kvinnors ansikten, kroppar och sexuella självbild, skönhetsindustrins våldsamma expansion..."
Sammanfattning av Bitterfittan
Jag har just läst ut den. Här är några citat som sammanfattar boken ganska bra. I detta stycke uttalar sig författaren till boken, Maria Sveland, om Carin Holmbergs förhandling Det kallas kärlek. (Som jag förresten alldeles nyss har beställt på bokus, 40 spänn och fraktfritt!)
"....hela hennes avhandling är en svidande uppgörelse och närstudie av ojämlikheten och vardagsförtrycket mellan män och kvinnor. En av hennes teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig, för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor "frivilligt" likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag har några problem att känna igen mig i. Att bli medveten om att man är förtryckt är smärtsamt och något jag gärna skjuter upp in i det längsta... Men det som gör riktigt ont är när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att män inte störs mer av sin frivilliga överordning?
Om jag var vit och levde i Sydafrika under apartheid och inledde ett förhållande med en svart man skulle det plåga mig oändligt att vi in den kulturen inte ansågs jämlika. Om jag ändå trots yttre hinder fortsatte att älska honom, skulle jag viga mitt liv åt att kämpa mot apartheid."
"...Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?"
Maria-Pia Boëthius utalar sig om innehållet allra sist i boken;
"....Kvinnor måste hela tiden organisera sig, kämpa kollektivt och stå ut med att demoniseras som feminister och "aggressiva" för att upprätthålla och knuffa på jämnställdheten. Det räcker inte med att kämpa privat, i det egna livet. Det räcker inte heller med att bedriva debatt i medierna. Det måste till hårt, oavlönat, slitigt, utskällt - men ofta underbart - samarbete kvinnor emellan. Och männen måste önska en egen förändring och bli solidariska mot kvinnorna. Dit har vi ännu inte kommit. Och det är det som jag uppfattar som Sara Bitterfittas stora sorg; Hur är det möjligt att någon som säger att han älskar mig ändå låter vår gemenskap, vårt äktenskap halka tillbaka i gamla, patriarkala fåror? Ser han mig inte som den jag är? Och vem är jag, som låter det hända?"
Och så avslutningsvis min egna åsikt; bra bok.
Varför är kvinnor som är så naturligt vackra ansedda mindre vackra om de är naturliga?
Ja men du fattar grejen va? Blir så mycket vackrare med smink och sånt?
Vad ska vi göra åt männens åldrande?
Man ser ingen anti-rynk-kräm-reklam på tv som är riktad mot män. För att vi älskar männen ändå. De behöver inte göra sig till för oss. De grå tinningarnas charm, skratt och tårar har fårat linjer, rynkor, livet, han har levt. Sexigt ! Man lever. Så självklar. Här är han. Hans ansikte, omaskerat, naket och ärligt. Kroppen, inte anpassad, kan andas i byxorna. Det finns plats för människan.
Men du då? Ja, svarar jag. Man får ta mig som jag är. Annars orkar jag inte. Annars måste jag flytta utanför grinden som markerar samhället. Och det går ju inte, det går ju faktiskt inte. Är ingen anarkist, ser helt vanlig ut. Normal liksom.
Vadå; "Vi älskar männen ändå"? Men hallå! Männen då?? Älskar inte de oss som vi är? Vill de inte ha oss i originalutgåva, precis som vi är? JO det är klart. Så är det ju. Osminkade med hår på benen och inga pornografiska-fitt-ideal till att börja med. Inte alls.
För ett av våra livskall är ju att behaga männen? Och helst inte känna efter då. Vem du är egentligen och varför. Att ställa sig frågan varför. Ungefär som om man vore en utomjording och betraktade fenomenen ovanifrån. Varför håller de på så där, de där människorna med bröst? Är det värt det? På bekostnad av vad?
Och jag tjatar och tjatar och kommer tjata tills jag tröttnar, och folk kommer sucka.
Hon beskriver kvinnan så som jag egentligen känner mig
Från Mia Skäringers blogg. Hon skriver så vackert. Jag älskar sånt som stärker.
"......Och just nu: älskar jag kvinnor. Inte det att jag har sadlat om (bara lite bi om du undrar eller så tror jag bara det då det fortfarande bor en liten besvikelse kvar sedan alla fulknull i tonåren, kanske är det den som håller dörren öppen till kvinnorna..för att jag är rädd, för de skulle vara ett tryggare alternativ, jag vet inte. Jag har aldrig provat vara med en kvinna. ) Men Nej, just denna kärlek handlar inte om det, det är snarare något större, mer en sådan där lite flummig andlig kärlek till det kvinnliga könet. Det är någon slags process i mig tror jag. Jag blir så jävla rörd. Jag liksom iaktar henne, som är du, som är jag uppifrån, i slowmotion: Hennes slit. Hennes oro. Hennes drömmar. Det oförlösta. Det fria. Hennes ansikte när hon börjar få lite rynkor. Acceptansen eller tillbakahållandet. Erkännandet och förträgningen. Hennes tårar som tränger sig i ögonen. Skrattet hon skrattar. Läppstiftet på tänderna. Magen med hudbristningar. Armhålan som inte rakats på ett par dagar. Smink som smetat ut lite. Slarvigt uppsatt hår för att hon aldrig hann med sig själv på morgonen. Tamponger som ramlar ut ur handväskan när hon svarar i mobilen. -Ja det är mamma. Jo jag fixar strumbyxor till helloween gumman, jag lovar. Hennes fyllesnack. Analyserna. Hobbypsykologen. Hennes simmiga ögon när hon släpper efter, hennes vackra ansikte när hon kommer....."
Det operfekta verkliga. Det vi bara ser i smyg, när hon inte tror att vi tittar. Ljuset som lyser i sprickorna. Gud så vackert. Jag blir fucking hänförd."
Tack för att du kan.
Bekräftar
Listen to this
Om kvinnor och orgasm och sex och samhälle:
Här!
Åh nej!
skit på dig
allt dåligt allt som som på något minsta lilla sätt förtrycker mig försvinn
man vet för det känns i magen då och hela jaget ifrågasätter
bild: marilyn.
Bröst
Jag vill härmed kommentera värdet av olika smak.
Att det är av godo.
Och att min smak är god
och inget annat. ;)
BITCH
Being In Total Control of Her Self. Svårt om det ska göras på ett sunt sätt, men det går. Har sett det irl.
Jäkligt sant
"Verklig jämlikhet uppnås inte den dag då en kvinnlig Einstein blir erkänd lika snabbt som en manlig Einstein, utan den dag då en kvinnlig nolla befordras lika snabbt som en manlig nolla"
Bella Abzug
Komiskt här.
Punk + islam = ja
Mitt sanna väsen
Detta är inget nytt påkommet. Jag vet det! (Synd bara att det fortfarande är aktuellt.)
Föreställ dig en objektifierande bild av en kvinna med silikonbröst.
Och en bild på en skyld kvinna i burka.
Sen en avmagrad catwalkmodell. 180 cm, 50 kg.
Svårt? Nej. För du har sett det förr. Många gånger. Jag kunde googla fram de på tre sekunder.
Det är tre ganska extrema visioner om kvinnan, ofta förekommande . Tre idéer om vad en kvinna är.
Ge mig tre manliga motsvarigheter.
Svårt?
Kanske inte? Men svårare. Gång på gång får vi (både kvinnor och män) budskapet om hur vi ska se ut, uppträda och tänka. Genom film, reklam och media. Och då blir det nästan självklart för många tjejer att gotta sig
diverse komplex tillsammans med väninnor, det kan nästintill ibland likna en tävling om vem som har mest celluliter eller hängigast bröst.
När får vi vara i fred undrar jag? När kommer den dagen då tjejer utgår från vilka de är egentligen innerst inne utan att låta sig påverkas av samhällets ideal eller pojkvänners eventuella önskningar? (Är du inte en sån pojkvän tar du heller inte åt dig.)
Här citeras några omslagstexter på tidningar riktade till tjejer, både svenska och engelska. Budskap som handlar om att vi inte duger som vi är. För vi vill ju inte duga, verkar det som? Eftersom vi köper tidningarna?
"Gör om mig special" /Amelia
"Tre metoders som slimmar" /Amelia
"Fixa formen på två veckor" / Vecko revyn
"Så får du honom att visa sina känslor" / Vecko revyn
"...Männes betyg på dina vanligaste raggmetoder" / COSMOPOLITAN
"Silkeslen på hela kroppen - Han kommer gå bananas!" / COSMOPOLITAN
"Dundersnygg. Så blir du fräsch från topp till tå" / FRIDA
"Så får du modellhy"/ FRIDA
"Gå ner 5 kg utan diet" / SOLO
"Superdieten som faktiskt funkar"/ SOLO
"Hur het är du?" / COSMOPOLITAN
"Sexigaste rumpan i stan - enklaste träningen ger dig lyftet" / COSMOPOLITAN
"Sex he craves" / COSMOPOLITAN Am. issue
"4 signs he's craving you" / COSMOPOLITAN Am. issue
"10 things guys crave in bed" / COSMOPOLITAN Am. issue
"How to keep your guy totally turned on buy you" / COSMOPOLITAN Am. issue
Med detta inlägg vill jag säga, att nej, vi är så långt ifrån jämlikhet vi kan komma. Trots att vi kvoterar och har oss, att löneskillnaderna mellan män och kvinnor uppmärksammas, att det finns fler kvinnor i ledande positioner, att pappor tar ut föräldraledighet. Trots det så är det någonstans inom oss det börjar. Eller slutar rentav. Om självkänsla inte finns, vad betyder då självförtroende? Vi måste visa, genom att vara vårat sanna väsen, att vi är redo för jämnlikhet. Det handlar om att aktivt ta ställning och den möjligheten finns hela tiden, varje dag...
