Tar av mig offerkoftan...
...för den börjar klibba. Och jag måste auktionera ut sånt där omodärnt bråte som bara ligger och tar plats uppe i hjärnkammaren. Det blir så många omvägar till " att må bra". För jag är inget offer - varför skulle jag vara det? För vad? För vems omständigheter? Mina? Dina? Eller bara omständigheter generellt? Knappast. Egot. Möjligtvis är jag ett offer för min självcentrering, för mitt ego.
För några dagar sedan på promenad med vagnen stötte jag på en mycket vissen solros (vi tog i hand och hälsade och hennes huvud var allt för tungt för att ens orka möta min blick) Och jag kände, hon är jag. Det är en spegling av mitt nya jag. Den trötta, den ständigt oroliga, hon som redan förbrukat sin energi...Jag fotade henne med mobilen och tänkte; det här ska jag blogga om. Om hur hon speglar mig. Om hur synd det är om mig...
Och den värmer offerkoftan. I stunden. Tills den börjar klibba av och då kan man antingen välja att ta av sig den eller att iklä sig en ny. Just nu väljer jag det förstnämnda.
Eller förresten, auktionera ut? Vem vill buda på sånt skit? Bättre att bara bränna upp och så nya frön.
Tack!
