ankis blogg - reclaim the heart

Jag börjar den här dagen med att planera tidigt sänggående inför kvällen. Med att i tankarna vilja hoppa över det som är själva dagen och gå direkt i säng! Är så där riktigt sugigt trött och när den känslan parar sig med irritation över mina medresenärers tillkortakommanden på bussen till jobbet så finns defenitivt alla förutsättningar för en riktigt dålig dag. Jag har ont i axlarna också! Men åter till bussen. Föreställ dig att du, när du sätter dig långt bak i bussen och ser fram emot att ta igen lite av förlorad nattsömn, känner stark lukt av apelsin och hur denna frukt ljudligt smaskas in i någons mun. Smask, smask låter det från människan bakom dig halv sju på morgonen. Jag byter plats och sätter mig lite längre fram i bussen för att då när jag lutar sätet ett litet stycke bakåt, höra ett svagt aj! Aj mina knän, ynkar sig en kvinna i vad jag tror samma ålder som mig men det går inte riktigt att avgöra eftersom denna har täckt sitt ansikte med en stickad sjal, liksom gjort ett litet huvudtält och som nämnt spretar hon med sina knän så pass att den som råkar hamma framför (mig) inte ens har lov att luta sätet en endaste centimeter bakåt. I irritation över hennes felplacerade knän byter jag plats igen och sätter mig framför en man som har all lov från mig att inte få ett säte nerfält framför sig, väl understött av hans  benlängd, mycket längre än den av mig knäskadade kvinnan. Han har dessutom långt hår som för övrigt det har inte alls med saken att göra. Bussturen kommer således att handla om desperata försök att falla i sömn trots att jag sitter vinklad som ett verktyg man använder för att skapa perfekta hörn med. Läs vinkelhake 90 grader. Nu är jag på jobbet och skall andas mig genom åtta timmar för att gå och lägga mig direkt när jag kommer hem. På hallmattan hade jag tänkt mig att campera inatt. En  enda felplacerad replik riktad mot mig idag kommer resultera i en örfil mot stackars någon. Nej, jag är inte den våldsamma typen, men ändå.

12:35 Update; nu är jag glad igen.