Tillåt mig överdriva
Jag har ingen luft kvar i lungorna. Jag andas luften från andras suckar uppkomna av deras måndagsinspirerade tillkortakommanden. Jag andas tristessen som cirkulerar. När jag var liten var jag så liten att jag fick sitta på lärarens kateder under lektionerna, alldeles bredvid pennvässaren satt jag, du vet den där stora runda som slukade blyertspennorna. Men blev alltid så förvånad; Jag håller en udd mellan mina fingar nu, vart tog pennan vägen? Jag fick en lättare hjärnskakning varje gång någon gick fram för att vässa. Nu, nu är allt annorlunda. 
(bild svt.se)
