FÖRLÅT.
Måtte Gud straffa mig för mina synder. För att jag lekt ping pong med någon annans känslor. För att jag inte vårdat de ömt, men ryckt i dem, slitit, hit och dit, fram och tillbaka. För att jag inte vårdat dem, respekterat dem, lagt dem i en ask med bomull. Man gör så, man lägger andras känslor i en ask med bomull. Men universum har uppmärksammat att jag inte gjort det och nu väntar jag på mitt straff. På själasorgen, på tårar som redan kommit, för tårar är känslor som inte kan beskrivas med ord sa någon. Mycket klokt. Det kanske redan har kommit, straffet, det kanske är tystnaden som är staffet, tomheten, frågorna? Vad ska jag nu göra? Vad finns kvar? Vad har jag gjort? Är jag tom inuti? Och varför, varför handlar jag på minsta impuls? Är det hjärtat som talar till mig, säger; gör så, gå dit och gör det nu! Vänta inte till imorgon, vänta inte en minut till. Du orkar inte vänta. Nej, jag orkar inte vänta. Jag orkar inte med mig själv just nu, för jag har inte hanterat varsamt. Jag har dåligt samvete och nu sitter jag här och tror att jag kommer straffas! Jag är inte bara pretentiös men vidskeplig också. Snälla, snälla någon därute, sträck ut ett finger och jag lovar att greppa tag i det. Putta mig i ryggen, vad som helst. Nu om någon gång behöver jag ett liten puff i sidan. Jag önskar att någon sa; det finns en mening med allt. Men här är jag, med mitt lilla liv i händerna, trettioett år och pretentiös, men jag bara är. Ska jag alltid vara, från och med nu, när det går; hudlöst ärlig.
