Någon däruppe gråter.
Spiller tårar på oss dödliga. På oss alla som förtjänar; ett kallt regn, ett spikfall, kalla vassa spikar från himlen, det är så vi uppfattar det. Jag vill också gråta, några milliliter på tangentbordet, på jobbets tangentbord, men det gör jag inte. Istället går jag på toaletten och panikviftar med tassarna framför ögonen. Vift vift, snyta snor, ut igen, till folket, glasögon på, sådär! Jag börjar allvarligt fundera på om det är något fel på mig? Känslomässigt störd. Psykopat kanske. Eller är det bara konsekvenserna av en för evigt alkoliserad och frånvarande pappa? Pappa, nej jag orkar inte prata med dig. Du var aldrig där för mig, så varför skulle jag? Du simmar runt i en flaskjävel, jag orkar inte mer sånt. 1. Ikväll kan jag välja på följande: åka till M och prata om allt, äta mat, dricka tröstvin och sova över hos henne, min kära barndomskompis. 2. Gå och träna eller inte träna, vara hemma och se Idol, dricka tröstvin och analysera mig själv, därpå gråta floder av känslor som inte kan beskrivas med ord (möjligtvis också skicka 1000 sms). 3. Gå på krogen och leka social, prata med alla, sträcka på ryggen som en svan, se lycklig ut. Men nu i två minuter, känns det lite bättre igen.
