Så här var det
Sen går man hem och minns den här textraden som slutar; "och solen alltid skina på ditt ansikte...", visst minns du M? Ja, du minns för det var du som skrev den en dag för 10 år sedan. Någon har öppnat fönstren mot gatan, fasadernas överkropp är täckta av ljus och i ett stort fönster med nedragna persienner står en liten prydlig dam och håller i en handväska. Mina axlar värker och jag tänker att det enda botet måste vara att bli kär. Nu ska jag leta!
