Jag har ingen energi, bara dumma frågor.
Idag tog sommaren slut. Imorgon åker jag hem. Jag sitter fast, någonstans i systemet finns en spärr som hindrar mig att gå framåt. Ungefär som kramp i vaden, man blir paralyserad. Trettio(ett)årskris eller bara hormoner? Usch, tänk om vi alla bara är en uppbyggnad av hormoner, vissa mer laddade än andra. Kan det vara så? Så oromantiskt att tänka så. Så mycket sus som vill ut. Bredvid mig har jag en fläkt. Den snurrar på läge 1. Så mycket babbel, så mycket av ingenting. Hej då Göteborg.
