En stilla bris blåser över mitt Sahara
Det skulle kunna vara en passande titel på en bok. På min ännu oskrivna. Men det är bara en tanke tagen ur luften som så mycket annat. Luften, visserligen präglad av de omständigheter som jag andas varje dag. Därmed inte sagt att jag inte skapat de själv. Min tid är en annan tid och jag är en förlängning av dig och av dig just nu. Och skydda mig och min fina, fina familj. Tack. Försätt mig inte i dåliga tankars uppsåt utan visa mig en annan väg. Tack igen. Sahara, där råder torka. Knastrande torrt är det och ibland blåser en vind som får sandkornen att dansa och påminna sig om sin existens och meningen med den. Det är vackert. Jag blickar ut över öknen den oändliga och ser inte en tillstymelse till oas, inte en tendens, knappast ens i tanken. Jag skrattar nästan högt och fascineras över att skönhet verkligen kommer inifrån och att det tagit mig ungefär 33 år att inse det. På riktigt inse. Inte som i politiskt korrekt, inte som i feminism och allt det där. Mer som att se livet och vad det är med alla sina människor och hur vi på våra alldeles enga sätt för vår kamp för att få vara nära. Varandra. Det är dig jag vill vara nära, fast ibland tar jag omvägar. Då har jag gått flera varv i onödan. Kanske ändå inte i onödan. Kanske har jag lärt mig något på vägen.
