Det här året
Den här gången ger jag inget nyårslöfte. För ett löfte kan brytas. Därför måste det bli ett måste. Inte ett måste i bemärkelsen plikt, men ett måste som någonting nödvändigt. Någonting som ska vara, något beständigt. Jag ska vara sann. Sann mot mig själv och Dig. Utan politik, utan rädsla, men med kärlek. Jag ska klippa ner mina något för långa känselspröt, som är en stor hjälp i livet visserligen, men också begränsar mitt alldeles egna jag. Det jag som som blir argt och besviket om det inte får leva och andas.
Ett nytt år för mig är ett själens katarsis. Jag attraheras starkt av känslan att lämna det som varit och börja om på nytt, lite som nytvättade lakan och fräscha frukter i en vacker skål. Eller som nybryggt kaffe. Kasta det kaffe som står och bränner sig på bryggaren och brygg nytt! Ljuset som anas i horisonten och som kommer lite närmare för varje dag ger hopp. Hopp såg jag också i nyårsfyrverkerierna igår. Det är det de står för, hur vi människor går in i ännu ett år med en strimma hopp trots allt som varit. Vackert.
(Bortsett såklart från den skada nyårssmällarna har på så många stackars hundar och katter.)
