Kanske en uns av julfrid? Av den där känslan. Kanske en anings cynism? Är jag bitter eller bara rädd? (...för varenda unge kan inte vara glad.) Kanske jag funderar över varför vi firar julen? Känns som om fokus har flyttats till rödbetssallad och lyxigt omslagspapper.
Istället för? Kanske är jag också på det sättet? Förmodligen, en liten smula. Jag har doftljuset tänt, ett handgjort sådant som sprider en doft av
ljuvlig jul, heter det. Kaffe, lite frukt och lite choklad med någon slags spritfyllning i. Barnen sover, han med, och ett gäng nerspydda babykläder och handdukar tvättas i en maskin rakt under mig där jag sitter i soffan och försöker bestämma mig om jag är besviken eller inte och om
vad som är vad, och vad som ska råda.
