ankis blogg - reclaim the heart

Ned faller regnet spolar spindeln bort
Upp stiger solen torkar bort allt regn
Imse vimse spindel klättrar upp igen

Vargtimmen. Fast när solen kommer springer flyr de, rädda för det skarpa ljuset. Att det ska lägga en gloria runt melankoliska tankar.

Det står en termos med kaffe, till hälften fylld, på köksbordet. Solen bildar korridorer av ljus i alla rum. Jag tycker att sommaren är här. En rosa post-it lapp med några ord är fastklistrad på termosen. Solen ger atteraljerna en gloria av ljus. Jag tycker att sommaren är här. Det ligger två bebisar på en filt på golvet och pratar med varandra på sitt alldeles egna språk. Det gåtfulla folkets språk. Kaffet som är kvar är mitt. Vi vinkar farväl och startar dagen.

Mor ror inte. Mor dricker kaffe.

Trodde att jag var en supermänniska som kunde värja mig från den. Men icke. Den har tagit mig som sin gisslan och jag hoppas, hoppas att den släpper mig fri tills söndag. För då får vi besök, ett viktigt sådant. Och för att driva bort den dricker jag grönt te med massa citron och riven ingefära, duschar skållande hett, tänker snälla tankar, kisar mot solen om den behagar visa sig och så försöker jag skrapa ihop lite extra sömn. Med den biten går det sådär. Bebisar tenderar att vilja starta dagen mycket tidigt. Men hur som helst, bort ska den, förkylningen.

På dagen irriterad, en smula föraktfull och hämndlysten utan att veta varför och cyniker. Tänker; alla hjärtans dag är en kommersiell skitdag starkt hypad av kapitalismens sändebud. Skratt! Det där skrev jag mest för att tillfredställa mitt formuleringsbegär. Och tro mig, det är starkt begär. Hur som helst, alla Hjärtans dag, en marknadens dag tänkte jag, en marknad full av white trash-nallar och tråkig choklad, för att inte tala om rosor. Tills de stod där, på köksbordet när jag kom hem. Rosorna. Vackra, näpna och oporriga. Tack, jag älskar Dig med.

När min kära mamma visslar på en sång, och det går hon ganska ofta, får hon det att låta som en vårdag efter kriget. Det är med en slags god TRO och en smula vemod, och faktiskt ett litet vibrato, som hon bringar fram den där känslan i mig. Senast var det sången Lilla vackra Anna som blev visslad istället för sjungen när hon vyssjade vagnen för att få dem att sova. Så mycket känsla, så vackert.

Aldrig förr har jag längtat så innerligt till värme och ljus, till bar asfalt, fågelkvitter och utomhuskaffe! Bilder från mobilen, förra sommaren.

På Bibblan. Har just ammat de två som åter sover i vagnen. Jag strosar runt bland boktitlar av alla de slag. Det är fint att amma bland böcker, slår vad om att mjölken blir extra innehållsrik då. Jag vet massor om amning alldeles utav mig själv, intuitivt. Hur det funkar, egentligen. Och allt amningspsykologiserande kan gå och gömma sig till förmån för den inre kunskapen. Biblioteket var det. Här söker vi kunskap, här söker vi ett äventyr, en resa, en förhoppning. Här finns det hopp.

Någonstans bortom fondväggars medaljongmönstrade kladd hittar jag mig själv och är glad att jag avstått den, fondväggen alltså, eftersom jag bara tyckte den var snygg i en kvart ungefär. Religon är någonting dåligt säger många? Något som får människor att inte tänka själva, någonting som i värsta fall hjärntvättar. Men det samhälle vi lever i då? Är inte det en religon? Och hur Du hela tiden tar emot hans predikan, en gång varje kvart (när Du slår på de kommersiella kanalerna), budskap om att; köp det här så förverkligar du dig själv lite mer. Och hjulet snurrar vidare med Dig som blind passagerare. Har konsumenten i Dig fått ett högre värde än din andlighet? Skulle det vara bättre att tillbe en kaffemaskin, alkohol, ett ideal, en teve eller ett par nya jeans? Än Gud? Sånt kan jag sitta och fundera över när stunden är här. Stunden som jag för alltid tycks jaga. När jag får vara alldeles för mig själv. Nu är den här.

Den är grå, kall och stillastående. Sådär lite Litauisk, som luften i Litauen var när jag var där i fem veckor för snart tio år sedan. Tio ÅR! Tiden går. Men luften består (förhoppningsvis) och ändrar karaktär efter årstid. Befinner mig på Biblioteket igen för att lämna tillbaka fem filmer och två ljudböcker. Ingen sedd, ingen hörd. Så kan det gå.

Det skulle kunna vara en passande titel på en bok. På min ännu oskrivna. Men det är bara en tanke tagen ur luften som så mycket annat. Luften, visserligen präglad av de omständigheter som jag andas varje dag. Därmed inte sagt att jag inte skapat de själv. Min tid är en annan tid och jag är en förlängning av dig och av dig just nu. Och skydda mig och min fina, fina familj. Tack. Försätt mig inte i dåliga tankars uppsåt utan visa mig en annan väg. Tack igen. Sahara, där råder torka. Knastrande torrt är det och ibland blåser en vind som får sandkornen att dansa och påminna sig om sin existens och meningen med den. Det är vackert. Jag blickar ut över öknen den oändliga och ser inte en tillstymelse till oas, inte en tendens, knappast ens i tanken. Jag skrattar nästan högt och fascineras över att skönhet verkligen kommer inifrån och att det tagit mig ungefär 33 år att inse det. På riktigt inse. Inte som i politiskt korrekt, inte som i feminism och allt det där. Mer som att se livet och vad det är med alla sina människor och hur vi på våra alldeles enga sätt för vår kamp för att få vara nära. Varandra. Det är dig jag vill vara nära, fast ibland tar jag omvägar. Då har jag gått flera varv i onödan. Kanske ändå inte i onödan. Kanske har jag lärt mig något på vägen.