ankis blogg - reclaim the heart

'

Den här gången ger jag inget nyårslöfte. För ett löfte kan brytas. Därför måste det bli ett måste. Inte ett måste i bemärkelsen plikt, men ett måste som någonting nödvändigt. Någonting som ska vara, något beständigt. Jag ska vara sann. Sann mot mig själv och Dig. Utan politik, utan rädsla, men med kärlek. Jag ska klippa ner mina något för långa känselspröt, som är en stor hjälp i livet visserligen, men också begränsar mitt alldeles egna jag. Det jag som som blir argt och besviket om det inte får leva och andas.

Kanske en uns av julfrid? Av den där känslan. Kanske en anings cynism? Är jag bitter eller bara rädd? (...för varenda unge kan inte vara glad.) Kanske jag funderar över varför vi firar julen? Känns som om fokus har flyttats till rödbetssallad och lyxigt omslagspapper. Istället för? Kanske är jag också på det sättet? Förmodligen, en liten smula. Jag har doftljuset tänt, ett handgjort sådant som sprider en doft av ljuvlig jul, heter det. Kaffe, lite frukt och lite choklad med någon slags spritfyllning i. Barnen sover, han med, och ett gäng nerspydda babykläder och handdukar tvättas i en maskin rakt under mig där jag sitter i soffan och försöker bestämma mig om jag är besviken eller inte och om vad som är vad, och vad som ska råda.

...för den börjar klibba. Och jag måste auktionera ut sånt där omodärnt bråte som bara ligger och tar plats uppe i hjärnkammaren. Det blir så många omvägar till " att må bra". För jag är inget offer - varför skulle jag vara det? För vad? För vems omständigheter? Mina? Dina? Eller bara omständigheter generellt? Knappast. Egot. Möjligtvis är jag ett offer för min självcentrering, för mitt ego.

Jag tror möjligtvis att jag har skrivit om polskt te förut. Men ändå. Te i Polen, mitt födelseland smakar så vansinnigt gott! Det är svart och starkt och ofta lägger man en skiva citron i koppen glaset (!), socker om man vill. Saknar förresten inte bara smaken av polskt te - saknar Warszawa, att gå runt i gamla stan, åka spårvagn, vet inte ens om den finns kvar och har inte åkt tunnelbanan där, nunnorna som man kan stöta på titt som tätt, kyrkorna, katedralerna, ikonerna, folket, duvorna, doften, maten, språket. Det är snart 15 år sedan jag var där. Känns lite sorligt!

Or g-string? Nej, jag skämta ba.

Det brukar jag fundera på ibland. Senaste dygnet har varit en hjärtvirvel av förtvivlan skapad av mig själv. Antar jag. Som att slita hjärtat ur kroppen och lägga det i frysen, sen tina det i micron på allt för hög värme. Det blir hårt i kanterna av det. (Gör inte det!) Sen in i frysen igen. En oro så fundamental att hela jag förvandlas till ingenting, till en dimma, till kokande vatten. Men nu, nu känns det bättre igen. Tack.

...en människa som inte gjort mig någonting.

Ska vi grilla ikväll?

Jag är en sån som tar mjölken som står längst in i kyldisken för att vinna några dagars datum. Är inte det oförskämt? Tänk om alla gjorde så? Fy, på riktigt fy. Och jag som bannar konsumtionssamhället och allting, som tycker att vi är allt för slitiga och slängiga idag! Nej, dags att skärpa mig!

Vaknar upp efter konstiga drömmar som handlar om att uteslutas från sammanhangen. Det är väl min egen rädsla antar jag. Jag undrar varför kråkorna kraxar särskilt mycket när det är mulet ute? Som idag. Hur melankoliskt det egentligen låter, som om någon har dött och detta vill de berätta om. Är de aldrig glada och nöjda? Måste de alltid sjunga ut sina miserabla tankar?

Jag kan höra på bilarna utanför sovrumsfönstret vilket väder det är och om det är tidigt på morgonen eller senare. Man hör verkligen om de är på väg hem från jobbet och till jobbet. Motorljudet till, är så målinriktat och rakt på, medans från-ljudet är matt och strömliknande, vi åker i kö, vi är trötta vi ska hem, vi har bråttom faktiskt. Och tidiga sommarmornar-motorljudet. Nu är vi på väg till stranden. Då hör man alltid gruset knastra mellan däcken och asfalten.