Nu
Igår på promenaden flög ett tydligt "hej då, hej då, hej då" på himlen ovanför våra huvuden. Det var flyttfåglar på väg till varmare breddgrader. Nu har de fått nog. "Hej då, hej då, hej då". Att vi kanske ses igen till våren bekommer dem inte nu och varför skulle det? Det är ju nuet som räknas, det enda vi har. Det enda du har i din hand. Nuet och dig själv förhoppningsvis. Promenaden var för övrigt inte helt av den sort jag är van vid. Framför mig drar jag numera nämligen en vagn, en bred vagn, innehållandes Anna och Ingrid, våra två nyfödda döttrar. De är så vackra, så vackra och av dem har jag lärt mig massor. Redan. Som det där med nuet till exempel och det viktigaste först. Alltid det viktigaste först och för min del är det viktigaste just dem, från och med nu och alltid. Nu måste jag sluta. De ska badas.
Hejdå, hejdå, hejdå!
