Att det ska vara så svårt
Varje gång solen skiner vill jag sätta mig på ett ställe där det inte blåser och sola. Men det blir aldrig så. Jag sätter mig inte i den där solfläcken och låter mig hamoniseras av det som finns omkring mig, droppande stuprännor, kvittrande vårfåglar, sjungande bilar, postlådor som öppnas och stängs. Det finns så mycket annat som upptar mig just då. Jag kan göra det sen, om en timme, om en evighet. Men jag tror min kropp behöver vitaminerna, jag tror helt enkelt att den skulle tacka mig efter månader av mörker och ljusrörsbelysning som enda kontrast till det obarmhärigt konsekventa vintermörkret. Hur svårt ska det vara? Men idag ska jag.
