Jag är hon
Hon som tror att när väl inspirationen väl kommer så sitter man där trollbunden i ett långvarigt ögonblick och bara skriver. Att det ska vara som i trans. Som en sömngångare mitt i natten, eller en marionettdocka. Svårt att bara göra. Väntar först. Trots att hon ser nästan allt i varje ögonblick, och i varje blick. Vet att det finns en historia i varje andetag hos alla människor hon möter. Att kassörskan händer döljer en hemlighet, att havet sjunger om våren när isen brister. Har ett eget språk. Hon är jag. Men tiden går och jag skissar alla dessa historier i huvudet men aldrig sätter jag mig ner, nästan aldrig, och skriver ner dem. Varför inte?
