Hon beskriver kvinnan så som jag egentligen känner mig
Från Mia Skäringers blogg. Hon skriver så vackert. Jag älskar sånt som stärker.
"......Och just nu: älskar jag kvinnor. Inte det att jag har sadlat om (bara lite bi om du undrar eller så tror jag bara det då det fortfarande bor en liten besvikelse kvar sedan alla fulknull i tonåren, kanske är det den som håller dörren öppen till kvinnorna..för att jag är rädd, för de skulle vara ett tryggare alternativ, jag vet inte. Jag har aldrig provat vara med en kvinna. ) Men Nej, just denna kärlek handlar inte om det, det är snarare något större, mer en sådan där lite flummig andlig kärlek till det kvinnliga könet. Det är någon slags process i mig tror jag. Jag blir så jävla rörd. Jag liksom iaktar henne, som är du, som är jag uppifrån, i slowmotion: Hennes slit. Hennes oro. Hennes drömmar. Det oförlösta. Det fria. Hennes ansikte när hon börjar få lite rynkor. Acceptansen eller tillbakahållandet. Erkännandet och förträgningen. Hennes tårar som tränger sig i ögonen. Skrattet hon skrattar. Läppstiftet på tänderna. Magen med hudbristningar. Armhålan som inte rakats på ett par dagar. Smink som smetat ut lite. Slarvigt uppsatt hår för att hon aldrig hann med sig själv på morgonen. Tamponger som ramlar ut ur handväskan när hon svarar i mobilen. -Ja det är mamma. Jo jag fixar strumbyxor till helloween gumman, jag lovar. Hennes fyllesnack. Analyserna. Hobbypsykologen. Hennes simmiga ögon när hon släpper efter, hennes vackra ansikte när hon kommer....."
Det operfekta verkliga. Det vi bara ser i smyg, när hon inte tror att vi tittar. Ljuset som lyser i sprickorna. Gud så vackert. Jag blir fucking hänförd."
Tack för att du kan.