Sammanfattning av Bitterfittan
Jag har just läst ut den. Här är några citat som sammanfattar boken ganska bra. I detta stycke uttalar sig författaren till boken, Maria Sveland, om Carin Holmbergs förhandling Det kallas kärlek. (Som jag förresten alldeles nyss har beställt på bokus, 40 spänn och fraktfritt!)
"....hela hennes avhandling är en svidande uppgörelse och närstudie av ojämlikheten och vardagsförtrycket mellan män och kvinnor. En av hennes teorier är att kvinnors frivilliga underordning gör männens överordning osynlig, för dem båda. Att vi ständigt parerar, täcker över och antar roller och hushållssysslor "frivilligt" likt en medberoende alkoholisthustru. Det är ett resonemang som jag har några problem att känna igen mig i. Att bli medveten om att man är förtryckt är smärtsamt och något jag gärna skjuter upp in i det längsta... Men det som gör riktigt ont är när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att män inte störs mer av sin frivilliga överordning?
Om jag var vit och levde i Sydafrika under apartheid och inledde ett förhållande med en svart man skulle det plåga mig oändligt att vi in den kulturen inte ansågs jämlika. Om jag ändå trots yttre hinder fortsatte att älska honom, skulle jag viga mitt liv åt att kämpa mot apartheid."
"...Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna inom deras eget, privata kärleksförhållande?"
Maria-Pia Boëthius utalar sig om innehållet allra sist i boken;
"....Kvinnor måste hela tiden organisera sig, kämpa kollektivt och stå ut med att demoniseras som feminister och "aggressiva" för att upprätthålla och knuffa på jämnställdheten. Det räcker inte med att kämpa privat, i det egna livet. Det räcker inte heller med att bedriva debatt i medierna. Det måste till hårt, oavlönat, slitigt, utskällt - men ofta underbart - samarbete kvinnor emellan. Och männen måste önska en egen förändring och bli solidariska mot kvinnorna. Dit har vi ännu inte kommit. Och det är det som jag uppfattar som Sara Bitterfittas stora sorg; Hur är det möjligt att någon som säger att han älskar mig ändå låter vår gemenskap, vårt äktenskap halka tillbaka i gamla, patriarkala fåror? Ser han mig inte som den jag är? Och vem är jag, som låter det hända?"
Och så avslutningsvis min egna åsikt; bra bok.
