Jag såg en gammal tant iklädd yllekofta...
...på stan idag. I staden där jag befinner mig just nu. 25 grader varmt i skuggan. En liten stad, med ändå innehållsrik. Som allt är egentligen, om man tittar efter riktigt noga. Hon strosade fram med sin rolator bland turister, ungdomar och gelika. Hela stan osar. Står stilla av sommarvärmen. Äntligen har vi värmebölja - man ska inte klaga - men det är ju så varmt!, hör jag någon säga. Jag sitter och äter en kyckligsallad bestående av kall förslappad pasta, kycklig ocn sallad. Vatten. Kaffe på maten, men ingen kaka efter nogrannt övervägande, för och emot. Jag har ju kaffe konstaterar jag och avstår från en extra sockerrush väl medveten om hur mycket socker faktiskt pasta innehåller. Till sällskap, Kerstin Thorall - Det mest förbjudna. Passande nog, men det får bli min hemlighet. Alldeles intill mig, en kvinna med tydligt - jag vill se ut som en trettonåring flicka i kroppen och äter inte mat överhuvudtaget problem. För det är väl ett problem när man inte verkar vilja identifiera sig med att vara i en vuxen kvinnas kropp? Väger 50 kg och har helt uppenbart en ätstörning. Och det inte på grund av att hon enbart förtär en kopp svart kaffe, utan grundat på att hon ser ut att gå mitt itu när som helst. Den vita Mimmi-Pigg rosetten i hennes hår är av kraftigare material än hennes beniga kropp. Det är bestörtande att se och jag kan kan bara beklaga på samhällets vägnar. För visst är det samhällets fel? Inte den avmagrade kvinnans, hon råkar bara ha otur, en bricka i ett spel, snart omkullvält om ingen visar henne vägen. Eller? Kan man skylla allt på ett samhälle som vi som invårare själva är med och skapar? Intressant hur vi uppfattar oss själva och världen. Vissa fryser lättare än andra.
